DITT NAVN HER



Tjugosjunde oktober, svar

2011-10-27 @ 19:49:34 i Svar till kommentarer |

Olivia om Tjugosjätte oktober, en längtan:
Hej. Hitta något i livet att kämpa för. Spelar ingen roll om det är tråkigt som fan, om det är något obetydligt skit. Bara du kan klamra dig fast vid någonting och bygga upp ditt liv kring det. Du väljer ju depressionen för att den är så jävla lätt att falla tillbaka på, tro mig, jag vet. Men det är inte lätt. Man måste ge mörkret en fet jävla käftsmäll och sedan gå vidare utan att vända sig om.
Hitta någonting i livet.

Svar: Hej! Jag har någonting i livet att kämpa för, folk som jag älskar. Min depression har existerat varenda dag, varenda sekund i mer än tre år nu så jag kan inte falla tillbaka till den då den aldrig har försvunnit. Det är inte lätt att få bort en sjukdom som misstänks vara kronisk, jag kan inte välja, ingen kan välja att drabbas och sedan få bort det bara sådär. Men det var en fin tanke du hade, det är säkert svårt att förstå mitt huvud då jag inte berättar allting. Jag har aldrig valt detta och hade jag gett upp helt och inte heller haft något att kämpa för så hade jag inte varit vid liv. Tack hur som helst!


Svar på kommentar

2011-07-11 @ 10:48:34 i Svar till kommentarer |

Anonym om Day 30 – One last moment:
Angående korshalsbandet - är du troende?

Svar: Nej, jag är inte troende på det sättet. Jag verkligen inte en religös människa, och det är inte heller vad korset symboliserar för mig. För mig är ett kors bara en symbol som får mig att känna mig säker, då jag vet att det är en god symbol. Dock så tror jag inte på någon "Gud" och tillhör ingen religion. Det känns som att kors får ens skyddsänglar att vara mer närvarande och starkare på något sätt, och med det hoppas jag att kors kan skydda en från vissa onda, osynliga eller inte osynliga varelser och energier. Det är allt, och nu verkar jag förmodligen otroligt konstig. Religion är konstigt.


Ett svar till dig UPDAT.

2011-07-10 @ 20:20:45 i Svar till kommentarer |

Anonym om 20110701 23;15:
Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här men jag känner igen mig otroligt mycket i dig, utifrån det du skriver. Helt sjukt, ibland är det som om det är jag som skrivit det. Jag skulle ju kunnat skriva namn men jag vågar inte, för jag går på skolan du nyss slutade och det skulle bara bli konstigt. Hoppas verkligen att du börjar må bättre, om jag vore modigare hade jag pratat med dig på riktigt men det är jag ju inte. Hejdå

Svar:
Nej, varför skulle det bli konstigt? Jag personligen skulle inte tycka att det var konstigt alls. Nu blir jag ju nyfiken på vem du är, haha. Det är synd att du känner igen dig i vad jag skriver, men det känns ändå lite bra att få kommentarer som bekräftar att jag inte är ensam om att känna som jag gör. Det är dock synd att du tvingas känna som du gör, ibland eller ofta. Jag finns alltid här om det behövs, och tack.

Fick din senaste kommentar, kan inte svara mer på bloggen. Kontakta mig gärna via min e-mail när och om du vill, jenniferthomas.blogg@hotmail.com Och du borde berätta för någon om dina problem.
Vill du inte för någon du känner, så vet du vart du har mig.


Svar på kommentar

2011-05-15 @ 19:15:33 i Svar till kommentarer |

Anna om Gissa vad?:
Ursäckta men vad för ett band det är? Känner tyvärr dem inte... Kommer det att bli en club-like konsert? Då måste man vara försiktig, men det betyder inte att man får alla ben brutna, annars vore konserter förbjudna. Jag hoppas verkligen att Malin kommer med, det är bättre att vara inte ensam på sådana evenemang. Man glädjer dubbelt om någon av dina nära glädjer med dig :)

SV: Men du är verkligen trevlig att umgås med, det kan jag föreställa mig, medan jag läser dina inlägg :) Tyvärr har inte alla äkta vänner. Jag känner många som trodde dom hade många vänner, men när dom råkade i knipa, försvann alla och det var hemskt. Vad för en sjukdom du har egentligen? Nån slags förkylning? Och får jag fråga hur hög är feber? Jo, fridagen gick ganska bra, jag klagar inte, tack :)

Svar: Det är Escape The Fate. Nej, det kommer att vara under en festival med många olika band. Man får inte alla sina ben brutna, men jag skulle riskera det för att få en så bra ståplats som möjligt. Om inte Malin kan komma dit så är jag ändå inte ensam, har William med mig. Men vill gärna ha med mig Malin den första gången jag ser detta band, då det var de som förde ihop oss.

Och jag är en av de människorna som trodde att de hade äkta vänner, men man lär sig. Just nu har jag någon dum förkylning och ungefär 38,5 i feber, senaste gången jag kollade.
Om du har någon blogg eller hemsida som jag kan höra av mig till istället så skulle det vara jättebra!


Svar och en uppdatering

2011-05-12 @ 12:02:51 i Svar till kommentarer |

Anonym om Goddag.:
är det du på bilden? vad haru gjort på armarna? ;/

Svar; Det är jag på bilden, för att visa upp mina trevliga nya kläder, fastän man ändå inte ser vidare bra :)
Vad jag har gjort på armarna, bränt och skurit. Men det tror jag att du förstod ändå.


Var duktig imorse och tog mig till skolan direkt på morgonen, lika positiv som igår om att få börja gymnasiet äntligen. Någonting som jag har längtat efter sedan åttan förra gången, men då hade jag tänk flytta till Småland och gå på ett musikgymnasie, nu blir det Luleå. Ändå glad! Gav upp mina drömmar om att bli musiker, för länge sedan, då jag insåg att jag aldrig skulle lyckas. Journalism och författande får bli mitt yrke i framtiden, vilket jag har drömt om sedan jag var tio år, om inte ännu tidigare.


BUP information

2011-05-11 @ 14:53:13 i Svar till kommentarer |

Tänkte bara svara på denna kommentarer på bloggen för att folk ska kunna förstå hur BUP fungerar. Först av allt får man komma dit, träffa en utdelad psykolog, prata lite vardagligt. Nästa möte får vissa börja med att fylla i en blankett om sitt humör, sorg, ilska, tankar osv. Efter några vändor hos psykologen får man oftast träffa en läkare (om man har sådana problem) och diskutera om medicin och ifall man behöver det så får man för det mesta utskrivet en antidepressiv medicin, eller ångestdämpande eller något, jag vet inte. Jag fick den antidepressiva medicinen Mirtazapin. Slutade med den efter ungefär ett halvår pga att den inte fungerade och gav mig konstiga bieffekter. Sedan kan man få utredning för diagnos, sömnrubbningar, minnesrubbningar osv. Hjärnröntgen, mediciner, utredning och inläggning på barnspyk är hjälpen jag har fått. Man kan få mycket hjälp utav BUP, beror helt på psykologen och dig själv. Jag försökte, men efter ett år så sa de att BUP inte kan hjälpa mig mer. Men om medicinen så kan man själv förmodligen inte bestämma att man ska få, bara om man får erbjudande till medicin men inte vill ha. Är det akut med medicin och du är ett akut fall så kan du dock bli tvångsmedicinerad.

Svaret till flickan nedan;
Nej, jag går inte hos BUP. Kommer bara dit då och då för att få ändring i mina mediciner. Gick hos dom i ett år, innan det blev jag tvingad när jag var liten. Fick hjälp, men den hjälpte mig inte på något sätt. Man kan tyvärr inte be om medicin utav BUP, en läkare måste först bedöma om du behöver det. Samtalsterapi borde du dock få, om du vill ha det. Det måste de ge om man ber om det. Poss.

Fiskään ★
om Himlens personlighet:
Du går väll till BUP ? Får du hjälp av dem ens?
Jag har søkt hjälp hos BUP men vi fick ingen hjälp, inte ens när vi bad om medicin. pos!



Svar på kommentar.

2011-05-06 @ 19:09:39 i Svar till kommentarer |

Anonym om När jag började att tyna bort:
Har du varit tsm med en tjej?

Svar: Vet tyvärr inte vad "tsm" betyder, finns ingenstans i svenska ordboken. Jag antar att du menade om jag varit tillsammans med en tjej. Jag svarar med en fråga. Läste du inlägget?


Svar på en kommentar

2011-05-05 @ 09:36:52 i Svar till kommentarer |

Fredrik(Merl) om Utredning och medicin:
Läste igenom alla dina blogg-inlägg igår. Blev väldigt berörd av de jag läste.
Håller med dig fullständigt om varför ska du äta medicin om den ändå inte hjälper. De är rätt terapi du behöver, av en kompetent terapeut. Vettefan om de finns här i norrbotten. Knappast på BUP. Ställ krav på BUP. Om du inte klarar av att göra de så be din mamma om hjälp med de. Får då uppfattningen om att du har en bra mamma. Du är värd de bästa.

Svar: Har träffat så många socialarbetare, psykologer, läkare mfl under mitt liv, så helt ärligt orkar jag inte med någon mer terapeut, tyvärr. Just nu är jag inte redo för att börja prata igen, även fast jag vet att det kan vara det bästa för mig. BUP har redan gett upp om mig en gång, så när de ville att jag skulle börja med samtal där igen så avslutade jag det. Angående medicinerna så har det inte hjälp mig med mitt mående, men de har hjälp mig, eller kanske de andra runt omkring mig, med att ta ner min ilska och vrede. Jag har inte längre lika stora vredesutbrott eller lika ofta och jag har lyckas inse hur fantastisk min mamma är. Hon har lyckats stå ut med mig under dessa jobbiga år samtidigt som hon har tre andra barn att ta hand om samtidigt, och finns fortfarande kvar. Det kommer hon alltid att göra, hon är helt enkelt underbar. Tack så mycket, du är med värd det bästa. Tack för kommentaren.


Svar på kommentar

2011-04-24 @ 09:23:49 i Svar till kommentarer |

Anneli - A'la Foto om Kroppsuppfattning och motion:
Jag gissar att du är kort, under 1,50 och då låter väl både 46 och 49 rimligt. Men man måste också komma ihåg (i och med att detta är en öppen blogg) att andra kan ta efter och att vara 1,60 och under 50 är inte nyttigt! Kroppen behöver ett visst antal kilon för att klara av det vardagliga i livet och att vara för mager är inte bra! Anledningen att jag skriver är för att jag inte vill att någon som är 1,60 -> tror att det är normalt att väga mellan 40-50 kg. Vill inte att någon ska bli sjuk bara för att det passar just dig! :O))

För övrigt är det aldrig roligt att gå upp pga medicin och jag hoppas att du stannar vid 49 eller går ner de där 3 kg som du önskar så du mår bra!

Svar:
Jag är 164cm lång/kort. Sen sa jag att det inte är fel att väga 49kg, sin normal vikt, bara att jag inte tycker om mig själv och inte är nöjd med min vikt. Jag vet att det förmodligen inte är vidare hälsosamt att väga 46kg när man är 164cm lång, det har jag redan fått förklarat för mig, men hur mycket jag än önskar att jag helt kunde ta in det och vara nöjd över mig själv, så kan jag inte det.

Det är okej att väga normalt, eller att vara överviktig. Man är lika vacker ändå, bara inte jag.


Ett svar på kommentar.

2011-04-02 @ 08:31:29 i Svar till kommentarer |

Anonym om Medicinkontroll, BUP.:
Hej. Jag känner inte dig, men jag tror visst att du kämpar. Jag tror att du kämpar hela tiden, men att det bara är svårt för dig att se det. Ville bara säga det.

Svar: Har bara kämpat så länge, så att jag inte orkar bry mig om saker blir bättre eller inte. Men visst kämpar jag säkert undermedvetet på något sätt. Tack för kommentaren.