DITT NAVN HER



Ni ska få höra min historia.

2012-08-10 @ 22:10:09 i Ledsenheten och tankarna |

Hej alla, nu är jag tillbaka.

Jag tycker inte att jag ska låta mig tystas, folk borde få veta hela sanningen om allting som varit. Ni kommer inte att komma undan, jag ska se till att folk åtminstone får veta vilka ni verkligen är och sedan kunna välja sina vänner. Jag har lärt mig att jag och min bror inte är ensamma i vad vi gått igenom, det är vanligare än vad man kan tro. För vanligt, allt på grund av en sårbar man och en sjuk, manipulativ, ond kvinna (eller tvärtom). Det går inte att bara låta ens misshandlare komma undan, har han skadat dig så ska han straffas. Situationen är förvirrande, den är helt sjuk om jag ska vara ärlig. Sidorna är svåra att välja för de som aldrig känt oss. Men jag svär att allt som jag skriver här kommer vara en hel, ren sanning och jag har många som kan intyga det. Hur som helst så är ni inte tvungna att tro på det jag skriver, för jag vet att när ni har fastnat i deras grepp så är det svårt att se på dem på det sättet som jag beskriver dem och deras handlingar. Jag skriver ut min historia för att jag själv äntligen ska få ro, för allt som jag har förlorat och för allt som jag ska kunna vinna i livet.


Elfte juni

2012-06-11 @ 19:37:39 i Ledsenheten och tankarna |

Jag känner mig mer ensam än någonsin.


Artonde april

2012-04-18 @ 19:55:36 i Ledsenheten och tankarna |

Ibland känner jag mig bara så ensam och missförståd, sådär som folk säger att alla tonåringar känner sig. Känner sig verkligen alla tonåringar såhär ensamma och sorgsna? Idag har tydligen gymnasieskolan i Torsås ringt upp min mentor och det verkar visst inte omöjligt att jag kan få börja där till hösten, även om jag inte har 170 poäng. Bara jag har godkänt i ämnena och möjligtvis kan skicka in ett läkarintyg på att jag är friskare nu och kan sköta vardagen helt okej. Nyligen har jag skrivit ner saker till min psykiatriker som jag träffar om två veckor, jag vet inte riktigt om brevet kommer visa något tecken på en förbättring. Det känns inte bättre. Nå, jag klarar ju av att plugga nu för tiden i alla fall. Kanske det duger för att bli godkänd till skolstarten? Problemet nu är att jag måste börja stressa med skolarbetet igen för att hinna, jag tvivlar stort på att jag kommer klara det utan att drabbas av ett nervöst sammanbrott. Det hade varit så skönt om jag hade kunnat gråta ut hos någon just nu.


Sextonde april

2012-04-16 @ 22:14:32 i Ledsenheten och tankarna |

Nej, jag mår nog inget vidare nu för tiden. Det går åt helvete med att försöka få i mig mat och det blir oftast bara en måltid per dag, men vad kan man göra? Jag kan inte tvinga mig själv hur mycket jag än vill och önskar att jag ska äta, det går inte. Spindlarna har börjat komma fram igen, jag är orolig över att bli så chockad och rädd att jag hamnar i en liten psykos ännu en gång. Förra gången började jag blöda näsblod pga stressen och satt gråtandes och ihopkrupen på en stol mitt i vardagsrummet, efter att jag hade kastat av mig kläderna och lindat in mig i en handduk. Vi hann nästan fram till sjukhuset innan jag blev lugnare och ändrade mig, det hade varit lite synd att bli inlagd en femte gång bara pga en kort och tillfällig psykos. Tvåtusentio var ett tungt år, men just nu känner jag mig helt ärligt ännu mer plågad. Jag känner mig inte frisk någonstans. Det går inte att fokusera på något, skolarbetet funkar inte längre, det finns ingen ork alls för det. För någonting. Jag känner som att jag gör alla besvikna när jag inte orkar kämpa mer, jag har bara kämpat så länge med allt för mycket. Kanske behöver jag bara en paus, en lång paus.


Femtonde april

2012-04-15 @ 10:50:52 i Ledsenheten och tankarna |

Vissa kommentarer här gör mig så fruktansvärt irriterad. Jag vet att folk inte menar något illa och bara vill få sin blogg att bli känd, men jag tycker ändå det är respektlöst att skriva vissa kommentarer och låtsas som att man har läst hela bloggen fastän man inte ens har läst en enda mening av det översta inlägget. Det är så hemskt frustrerande. Lite kul är det ändå när man verkligen märker att personen inte har läst någonting och kommenterar någonting om hur kul det är att läsa ens blogg, att ens blogg är jättesöt osv. Underhållande, men fortfarande irriterande. Jag blir glad av att se en kommentar om att min blogg är fin eller intressant, inte gullig och kul. Varför skulle det vara roligt att läsa om en person som går omkring och känner sig plågad varje dag? Vad är det med det som är gulligt eller sött? Det är bara så dumt att kommentera sådant onödigt till personer som uppenbarligen ändå inte bryr sig om att välja vilken av de två klänningarna från ditt inlägg på bloggen som du borde välja etc etc. Hej, din blogg är jättekul och gullig att läsa! Lämna en kommentar på mitt senaste inlägg och hjälp mig att välja vilken klänning jag ska köpa! Det är väldigt fint att få en sådan kommentar på ett inlägg när man just beskrivit hur dåligt man mår. Nu framstår jag som jättedryg men jag har ingen lust att hålla inne vad jag stör mig på. Ni får tycka och tro vad ni vill, nu har jag skrivit klart det här inlägget. Ha en fortsatt trevlig dag!



Tolfte april, figurer

2012-04-12 @ 21:43:40 i Ledsenheten och tankarna |

Jag fann en bild idag, eller snarare så fann den mig då den bara dök upp på tumblr. Nu har jag ingen användning för den men för 1,5 år sedan ville en av mentalskötarna på avdelningen att jag skulle försöka rita de figurer som följde efter mig. Tecknandet gick inte vidare bra för jag ville inte ens försöka, jag har alltid känt som om ifall jag pratar om det eller försöker förklara utseendet så blir allt bara verkligare. Den här bilden visar i alla fall på ett ungefär hur en av dem ser/såg ut och det är lite av en lättnad, nu kan folk förstå bättre varför jag varit så rädd. Ändå är den här mörka figuren inte den värsta, men det är en som jag tänkte försöka rita under 2010 till min frukostvän, Roger. Figuren här är den som är minst realistisk, jag vände den nu också. t.



Nionde april

2012-04-09 @ 14:37:41 i Ledsenheten och tankarna |

Jag känner för att hoppa av skolan och inte göra någonting av mitt liv, som att bara ligga hemma i sängen och gråta varje dag eller att sova bort hela dagarna. Nu har jag börjat tappa massor av hår igen och jag har ännu inte lyckats få i mig någon riktig mat sedan lunchen igår, det är jobbigt när aptiten är borta och man bara blir hungrigare. Då blir det istället att jag tar en maräng eller så, då och då. När jag väl vill äta så kan jag inte och när jag inte ville så kunde jag. Varför ska det vara så svårt? Inte bara med aptiten, jag menar nästan allt. Vad är det för fel med min hjärna, varför måste den alltid vara så eländig? Under nätterna tvingas jag drömma om personer som dött, att de överlevde trots tågets dödlighet, att de lyckats komma tillbaka från de döda eller att de helt enkelt valde att inte avsluta sina liv. Jag förstår inte varför jag blir så berörd av döden, varför personerna alltid dyker upp i mina tankar. Döden har varit en stor del av mina tankar sedan jag var ungefär fyra-fem år, det var plågsamt då och det är lika plågsamt nu fast på ett helt annat sätt. Det är väl på grund av tanken på att folk försvinner för gott som det känns så jobbigt, att de försvinner från sina familjer och vänner även fast de kanske egentligen inte ville försvinna. Jag sörjer er allihopa.


Tjugoförsta

2012-03-21 @ 21:13:18 i Ledsenheten och tankarna |

Ikväll gör mitt hjärta ont och på mammas begäran får jag inte vara ensam just nu. Det är en ganska bra begäran ändå och jag går med på det frivilligt, för min och alla i min närhets skull. En underbar och älskad pojke på 6 år fick trösta mig ikväll då jag grät, han verkade så orolig men nu har jag försäkrat honom om att allt är okej. Min älskade lillebror, han har fått stå ut med för mycket drama i fyra år men är fortfarande helt oförstörd och jag hoppas att han aldrig kommer gå sönder. Jag hoppas att ingen av mina bröder kommer behöva må såhär. För första gången på länge fick mamma tillåtelse att hålla om och trösta mig, det känns bra för nu kanske hon förstår att jag inte avskyr henne och att jag faktiskt behöver henne. Folk borde få veta oftare hur mycket de betyder för en. - Imorgon kanske det inte går särskilt bra i skolan men dit ska jag i alla fall. Nu är jag trött. Hejdå.


Nittonde mars

2012-03-19 @ 20:38:52 i Ledsenheten och tankarna |


Den här dagen är en sorgsen dag, jag sörjer någonting men vet inte vad. Har känt för att gråta hela tiden men jag verkar ha gråtit för mycket genom åren då jag nu för tiden nästan aldrig kan. Det hade varit skönt att gråta ut det som gör ont i stället för att fortsätta bära omkring på det eller ta ut det över sin kropp. Just nu vill jag bara åka bort och vara försvunnen i ett år eller så, ta med mig ett fåtal personer som verkligen behövs i mitt liv och sedan försöka leva helt annorlunda. Fast att bli fri från sina känslor bara för att man flyr från sitt liv kanske inte är möjligt. Nå, nu ska jag fortsätta med städningen. Trevlig kväll osv.


Artonde mars, daddy's leaving out the back door

2012-03-18 @ 16:49:43 i Ledsenheten och tankarna |

Sitter vid våran stationära dator för en gångs skull, lyssnar på Hole, skrollar igenom Tumblr och planerar att antingen städa eller börja plugga. Jag orkar egentligen inget av det. Under den här veckan har jag insett att mitt humör har börjat gå upp och ner rätt så ofta (igen). Det kan vara okej ett tag, sedan sjunker det och ledsenheten infinner sig och stannar kvar ett tag. Då och då blir jag irriterad över ingenting, sen kommer apatin tillbaka. Så hur jag mår har jag ingen som helst aning om, om jag har blivit bättre eller på ett annat sätt bara blivit sämre. Förvridna varelser och demoner har jag i alla fall sluppit se under några månader nu, vilket är en positiv förändring efter så många år. Känslan av dem kvarstår, men en dag kanske jag kan bli helt lämnad ifred. Mamma, Tomas och mina bröder behöver inte längre leva med någon som får vredesutbrott varje dag. Ilskan var riktad mot helt fel personer och innerst inne visste jag det, därför tog jag beslutet att möta mina misshandlare igen och kasta över allt hat till dess ägare. På så sätt har jag lyckats förbättra mitt liv en aning. Ni är åtminstone borta nu, den här gången är det för alltid.


Tolfte mars

2012-03-12 @ 18:39:52 i Ledsenheten och tankarna |

Det finns så mycket jag skulle vilja skriva men jag vet inte längre hur man gör. Skrivandet är allt jag kan och om den förmågan försvinner så är jag ingenting, då blir jag ingenting. Vi får se hur framtiden ter sig, om den är vacker och underbar eller om den ens existerar. Jag skulle vilja hoppas på att allting blir helt perfekt, men eftersom saker hittills inte gått som tänkt så är det svårt att vara positiv till något som känns så långt bort. Den intensiva sorgen har funnits sedan slutet av min tolvårstid och det här året ska jag fylla sjutton, är det möjligt att ledsenheten på något sätt blivit den jag är, som om det vore en personlighet? Vad dumt det låter. Det är bäst att jag avslutar, hejdå. Bild; Tumblr.




Åttonde mars

2012-03-08 @ 19:15:10 i Ledsenheten och tankarna |


Nej, det kanske inte blir nedskrivet varenda dag men när jag väl skriver annat än skolarbeten så lär det bli om dagarnas händelser, tankar etc. Det hade varit underbart att inte behöva stressa, att inte känna mig pressad och utbränd hela tiden. Personlig skrift går efter skriften till skolan, jag vill inte misslyckas mer. Skolan går före mitt eget välmående, det är sexton veckor kvar tills jag kan börja fokusera på mina egna behov istället för att ständigt plågas av tankarna om misslyckanden. Hjärnan får arbeta med alldeles för mycket, egentligen borde jag stänga av allt det personliga som finns där och sedan slå på autopilot så att jag bara kan vara ett tomt skal. Fast sen är det ju så att något sådant är omöjligt, för det måste man helt släppa kontrollen om sig själv. Har ingen ork att tänka efter om denna torsdag så jag kan lika gärna glömma bort allt som har hänt, morgondagen följer ändå samma mönster. Jag kommer driva mig själv till vansinne om jag fortsätter såhär. -Tumblr.


Sjätte mars, Rozzens nos

2012-03-06 @ 22:16:07 i Ledsenheten och tankarna |


För att kunna komma ihåg dagarna bättre så kommer jag börja försöka skriva lite påminnande saker om dagarna varenda dag då mitt minne är så pass dåligt att det ibland inte ens går att komma ihåg vad jag har sagt tio sekunder efter att orden kommit ut ur munnen. Folk lär tycka att det är otroligt tråkigt att läsa om det, (trots att bloggen redan är tråkig) men för tillfället känner jag inte för att skriva för någon annan än mig själv. Statistiken har ändå börjat gå neråt sedan skriveriet blev mer inaktivt, möjligtvis är det bättre med färre läsare just nu. Dagens positiva memo: Idag har jag haft teknik, lärde mig att konstruera sladdar till motorvärmare osv. Sedan har jag fått måla med akvarell igen och fick en komplimang om att min målning påminde om ett av Vincent van Gogh's verk. Förhoppningsvis var det beröm men det kan mycket möjligt vara tvärtom. Akvarellfärg är hur som helst fint, en timme går fort medan jag får använda mina favoritfärger utan att tänka och blanda ut dem till olika nyanser. Trots min oförmåga att vara konstnärlig/duktig på att måla/rita/vad som helst så känns det på något vis lugnande att bara sitta tyst och använda mig av färgerna.




Femte mars, om jag var fri

2012-03-05 @ 19:18:05 i Ledsenheten och tankarna |

Om jag inte hade social fobi skulle jag.. Umgås med människor, shoppa inne i centrum, åka buss oftare, prata i telefon med vem som helst, äta på resturanger, se filmer på bio, vara utomhus mer, inte gå gymnasiet på distans, gå den rätta gymnasielinjen, slippa en del av ångesten, ta för mig mer, prata mer, kunna vara i skolmatsalen, inte känna mig så ensam, inte vara lika rädd för avvisning, kunna behandla mina vänner bättre, inte ha panik vid folksamlingar, ha ett bättre liv, kunna få bättre betyg, redovisa etc. Även om allt annat tar en paus så finns du alltid kvar. Varför?


Femte mars

2012-03-05 @ 14:56:51 i Ledsenheten och tankarna |

Lovet är slut och det är tre veckor kvar tills vi lämnar landet, tre veckor kvar tills jag förmodligen kommer sitta i London och äta en kycklingburgare från Burger King med den bästa personen jag vet. Vi 'firade' två år tillsammans igår, fast det riktiga firandet skjuts upp tills vi anländer i England, det blir kanske roligare så. Jag tror att den här resan kommer göra mig gott, ge mig lite positivitet och en aning mer hopp om framtiden. Den kanske kan ge mig orken att fortsätta kämpa trots stressen och den psykiska och fysiska smärtan. Nu kan jag tänka lite klarare och det känns inte riktigt som om jag ligger döende på botten längre, känslorna har varit värre förut men självklart kommer de tillbaka igen någon gång, så som de alltid gör. Naiviteten över att ha övervunnit min sorg har försvunnit sedan länge, jag har slutat hoppas och försöker att klara av så mycket som möjligt medan den fortfarande håller sig borta. Apatin är numera min vän, då glädjen aldrig stannar kvar. Det hade varit så fantastiskt om jag kunde vinna det här och sedan helt gå vidare i livet, leva det fullt ut utan paranoian, ångesten och depressionen; om jag kunde känna mig lycklig och trygg tills mitt liv tar slut.


Sextonde februari

2012-02-16 @ 19:41:03 i Ledsenheten och tankarna |

Idag har jag känt mig så obehagligt äcklad och ångestfylld att jag knappt kunnat tänka på något annat, det har varit svårt bara att lyssna på lärare som förklarar ett arbete då känslorna hela tiden höll sig kvar. Jag vill slippa undan att känna såhär, just nu får apatin väldigt gärna sätta sig in och breda ut sin tomhet hur mycket den vill. Det är för svårt att ha det såhär, särskilt när all energi behövs till annat som är så mycket viktigare och som kan vara vägen bort från allt detta. Tyvärr kommer den vägen förmodligen inte ens kunna påbörjas, då jag är helt säker på att jag misslyckas med skolan i år (igen) och att allt jag kämpat för lär försvinna så långt bort att jag inte kommer kunna föreställa det i mitt huvud längre.


Nionde februari

2012-02-09 @ 20:19:28 i Ledsenheten och tankarna |

Det är tungt, alltihop. Läkaren har gett mig en ny tid men den känns för långt bort, dosen på medicinen har via telefon blivit höjd idag och jag har fått ett nytt recept på en till 'vid behov'-medicin. Jag har inte ork till att skriva mycket mer, hela dagarna är fulla av att skriva annat och jag känner mig utbränd. Att gråta hade varit skönt att göra nu, men mina tårkanaler har inte fungerat ordentligt på ett tag trots de tunga känslorna och det är synd när man verkligen behöver få ur sig dem. Imorgon kan bli en bättre dag, hoppas ni andra har en fin kväll, hejdå.



Sjätte februari

2012-02-06 @ 18:57:14 i Ledsenheten och tankarna |

Jag avskyr hur allting känns just nu. Hur alla känslor
och tankar åker omkring fastän de egentligen är helt stilla,
hur förvridet och förvirrat livet känns. Det är jobbigt.


Tjugosjätte januari

2012-01-26 @ 15:03:42 i Ledsenheten och tankarna |

Två månader från och med idag. Jag kan inte sluta tänka på London, vill sluta men kan inte. Längtan är en aning plågsam. När jag har tänkt efter så handlar längtan och mina drömmar om framtiden bara om att fly, egentligen. Lämna landet, lämna det gamla livet, börja om på nytt. Det räcker inte med att lämna den här staden och flytta över hundra mil härifrån, jag måste lämna landet. Lämna alla människor som vet vem jag är, alla människor som redan har en åsikt om mig innan de riktigt träffat mig. Det kommer inte gå att bli fri från ledsenheten förrän jag är fri från det 'gamla' och att försvinna hundra mil härifrån skulle ändå inte vara tillräckligt långt bort. De senaste dagarna har för det mesta bestått av apati och det kanske är positivt, istället för ledsenheten. Bristen av känslor känns ändå tungt på något sätt, det känns tomt och nu är jag trött. Ha en fin torsdag, hejdå.


Artonde januari

2012-01-18 @ 13:39:02 i Ledsenheten och tankarna |

Läkaren kunde inte ringa idag och jag har struntat i två terapisessioner på raken, det känns en aning dåligt. Det känns dåligt att behöva ge upp. Jag har konstiga drömmar och huvudvärk varje dag, tröttheten stiger och det blir svårare att hålla ögonen öppna under de timmarna som de är tvugna att vara fokuserade. Den där smått maniska perioden saknar jag, jag saknar att kunna vara vaken trots för lite sömn och att kunna plugga och skriva hur länge som helst utan några pauser. Det funkar verkligen inte så längre. Imorgon har läkaren tid att ringa, vilket är bra men över telefon kan jag inte berätta någonting, man kan ju inte skicka över några papper genom telefonen. Samtalen med terapeuten kommer jag sluta helt med men om mitt mående blir bättre så kan det hända att jag gör ett nytt försök någon gång i framtiden, just nu känns det inte som att det är läge för det. Försöker tänka framåt, på London för att hålla mig positiv. Av vad jag kan komma på för tillfället så finns det inte mycket annat att se fram emot än att lämna livet i Sverige.