DITT NAVN HER



Buried Myself Alive

2011-05-31 @ 19:14:39 i |



The Used är bäst i världen.

Har nu varit på möte i gymnasiebyn, och det gick väldigt bra. Känns som att jag kommer att ha tillgång till allt jag behöver, och när jag får egen studievägledning så blir skoldagarna väldigt bra. Det kommer förmodligen bli så att jag inte behöver komma till skolan varje dag, och inte heller vara fulla dagar. Detta blir bra.


Matte & gymnasiebyn

2011-05-31 @ 10:31:30 i En del av vardagen |

Ska till skolan om ett tag, plugga matte och förhoppningsvis göra ett sista matteprov. Jag känner mig lite duktig ändå, alla matteprov jag har gjort den här terminen, har jag direkt fått godkänt på. Till skillnad från när jag var tretton och fjorton, då var jag alltid tvungen att gå varje torsdag efter skolan och göra om proven, och inte ens det gjorde jag. Jag gick kanske en gång i månaden och gjorde om mina misslyckade prov, även fast jag borde ha gått dit varje gång. Det var den tiden då jag inte brydde mig om någonting, aldrig försökte och aldrig var på mattelektionerna.

Efter skolan åker jag till gymnasiebyn med mamma, för att träffa någon man där som vi ska prata med om min start i höst. Det blir rätt bra, jag behöver information. Och efter det mötet ska jag ut i stan för först köpa krokar och annat till mitt rum, och för att sedan gå till en bokhandel och leta samt köpa en bok, Skriv om och om igen. Fick tipset av en blogg jag som tur var, snabbt kom in på. Det verkar vara en bra bok för folk som har att skriva som intresse. Jag är ju en del utav den stora folkgruppen, och har alltid varit.


Allt är över nu.

2011-05-30 @ 21:44:04 i Antidepressiv behandling |


Nu är jag färdig med hjälp från andra, jag är färdig med att försöka. Nu är det slutet för mig och psykiatrins hjälp, med medicinerna och mötena. Det är över nu, är vad jag har bestämt. Antingen kör jag fullt ut, eller så kör jag utan. Medicinerna finns, men samtalsterapi är jag inte positiv till att börja med igen. Jag är obotbar pga. mig själv och mina val, och därför slutar jag nu helt. Medicinerna ska ut ur min kropp, ut ur mitt liv och BUP likaså.


Varför är jag så negativ till dessa möten och samtalsterapin?

Helt enkelt för att jag känner att jag berättar, men ingen förstår. Jag kan berätta om mina självmordsplaner, och få en reaktion. Vad händer sedan? Ingenting. Vad kan hända? Ingenting. Det är många i världen som känner sig missförstådda, jag är en av dem. Folk förstår inte, de lyssnar men de hör inte. Frustrationen skapad av att ingenting förändras är stor hos mig, för här står jag, likadan som förut. Inte på utsidan, men på insidan lider jag lika mycket som för tre år sedan. När det har varit likadant i tre år, självklart ger man upp. Det handlar bara om ifall man klarar av att kämpa upp hoppet igen, och det klarar inte jag. Ödet får ta över nu, hur det blir med mig och min lilla dumma sjukdom. Det lär vara ett helvete som jag inte orkar kämpa i, men utan förväntningar utav hjälpen, att det ska bli bättre. För det blir inte bättre än såhär, det kan inte bli bättre. Världen är en vidrig plats att leva på, och i den vidriga världen ska jag nu försöka att överleva i, utan någon medicins hjälp, utan någon läkares eller psykologs hjälp.

Jag är färdig med det här psykhelvetet.



Day 21 – Another moment

2011-05-30 @ 11:56:51 i Trettio dagar (gammal) |

Upptäckte igår styrkan i min 6åriga lillebror Melvins arm. Vi satt och spelade fia med knuff, då han var på väg att vinna och blev glad över att han fick ännu en sexa. Han sträckte snabbt upp armarna, sådär man gör ibland då man vinner eller något, och hans knytnäve träffade mig rakt i det vänstra ögat. Det gjorde så satans ont. Söt som han är så sa han förlåt några gånger och hjälpte till att flytta min spelpjäs, då jag inte kunde öppna ögonen ordentligt.

Och det var första gången jag blev slagen med en knytnäve i ansiktet.
Gör inte alls lika ont med örfilar och liknande.


BD Out Of This Town

2011-05-29 @ 19:03:09 i |



Skulle det finnas en medicin lika magisk som Broder Daniel, då hade jag varit lycklig varje dag.
Det hade inte varit bra, för jag hade blivit beroende av drogen och varit hög hela tiden.
Jag älskar BD. (bild; weheartit)


Mors dag!

2011-05-29 @ 17:27:12 i En del av vardagen |

♥ Grattis på mors dag, älskade mamma. Tack för att du fortfarande finns med mig och alltid funnits där för mig. Tack för att du står ut med mig efter mina vredesutbrott, ångestattacker och de gånger som jag stött och stöter bort dig. Tack för att du ställer upp med allt, genom mina humörsvängningar & dessa dåliga tider. ♥ ♥


Har varit på f21 idag, efter att jag åkt ifrån min älskade William. Var rätt trevligt att sitta där i militärernas skinnfotöljer och dricka varm maskinchoklad medan jag såg på tv. Började tänka att jag skulle vara väldigt säker om det skulle komma zombies. Har efter det åkt hem, och här sitter jag nu. Senare ikväll efter att jag städat, så ska jag se Vinterviken, igen. Är förmodligen den tråkigaste filmen jag har sett på länge, men ska man få bra betyg så ska man. Jag är snart klar med roman & filmanalysen, och det känns väldigt bra.

(Bildkälla; weheartit.com)


Hjärntvättens påverkan i framtiden.

2011-05-28 @ 08:14:47 i Ledsenheten och tankarna |

"Du har ångest, minns du inte alls gånger du har brutit ihop av dina ångestattacker? Både du och din bror. Du är deprimerad, du har anorexia och du får inte gå till toaletten efter maten, för du kommer bara spy upp allt du åt. Din mamma är ful och äcklig, psykiskt sjuk och dålig. Allt är hennes fel, ni är såhär pga henne. "


Jag som alltid får höra av folk att jag ser precis ut som min mamma, betyder det att jag är också är äcklig och ful? Betyder det att ni hatar mig med? Vissa saker ska inte bli sagda till en frisk flicka på 8-9 år, vissa saker ska inte bli sagda till någon, speciellt inte till ett barn. Speciellt inte utav en förälder och förälderns sambo. Dessa tankar och anklagelser ska inte behöva gå igenom ett litet barns huvud. Så hur påverkas man av att få det inpräntat i huvudet varje dag i flera år att man är psykiskt sjuk och att personen man är mycket lik är äcklig och ful, ända tills man vågar bryta sig fri och rymma därifrån? Hur kommer alla orden, alla händelser och all hjärntvätt påverka det barnet i framtiden? Deras ord fungerade. Några år efter denna terror drabbades jag av ångest och sedan depression, GAD(generaliserat ångestsyndrom) och paniksyndrom, psykoser, självskadebeteendet och självmordstankarna. Jag har sett saker ända sedan jag var liten efter att dessa människor även intalade mig att jag såg döda människor, men det har drastiskt förvärrats under dessa år, till värre syner med värre varelser. Nyligen har annat drabbat mig, saker som jag aldrig skriver om och förmodligen inte kommer att skriva om. Något som jag plågas av men är förvirrad om det är dåligt eller bra. Du gjorde mig sjuk. Ni gjorde mig sjuk, och om det finns någon Gud, så hoppas jag att han ger er det straff ni förtjänar. Ni hör hemma i helvetet.


Kort BUP-uppdatering

2011-05-27 @ 11:31:01 i Antidepressiv behandling |

Hade visst möte hos BUP imorse, så for dit. Efter helgen blir medicinen bestämd igen, och under helgen ska jag fundera ännu en gång på samtalsterapi. Kan inte prata om allt, vill inte, litar inte på de personerna, litar inte på någon.


Jag vill vara osynlig.

2011-05-26 @ 20:55:58 i Ledsenheten och tankarna |


Det känns som att jag väldigt, väldigt sällan laddar upp bilder på mig själv. Vilket är helt förståeligt, då jag avskyr mitt utseende och väldigt sällan fotograferar mig själv. Jag tar hellre bilden, än är med på den. Så därför har jag skapat mig ett hinna med gas över näsan och munnen på bilden, som ni ser. Önskar att jag någonsin kan vara nöjd med mig själv, både med min insida och utsida. Det är vidrigt hur mycket man bryr sig om sitt utseende. Så vidrigt att jag slutat bry mig om hur jag ser ut. Jag orkar knappt sminka mig, blir irriterad och fixar inte håret, så kör på mössa, har endast bekväma kläder även fast jag känner mig fulast och obekvämast i världen, klädd på det viset. Kläder känns irriterande mot min kropp.

Det som jag avskyr mest är då dessa vackra människor i världen, tycker att de är fula och inte ser hur vackra de är. De säger att de är fula och tjocka och hela köret, men allt jag ser är hur fina de är. För att vara ärlig så tycker jag inte att vidare många är "fula". Efter att ha sett på någon mindre vacker person ett tag, så kan jag absolut inte se det fula med den. Hur kan jag inte se på mig själv som en av de personerna, de mindre vackra, och ändå se mig själv som en aning fin, och inte ful? Allt jag kan se är en person jag hatar och skäms över. Jag vill inte bli sedd. Men den turen har jag, att jag förmodligen är den mest osedda personen som finns.


Gröna dagar

2011-05-25 @ 20:00:51 i Ledsenheten och tankarna |

 

Nu för tiden, eller nu och under en lång tid, så går tiden så fort. Tiden rusar förbi, dagarna går och jag sitter bara fast i marken och sjunker ner i jorden. Jag känner som att framtiden är så nära, men att jag inte riktigt tar mig dit än. Jag är så redo som jag kan bli, men på något sätt klarar jag inte av att förbereda livet för det. Kommer jag att misslyckas och tvingas leva på Soc hela mitt liv? Det är min rädsla. Att misslyckas med allting, aldrig klara av skolan eller att ha ett vanligt jobb, och ännu en gång bli tvungen att ha kontakt med Socialen. Socialen som aldrig egentligen har hjälpt mig, även fast de har försökt. Det är bra att de finns, men jag vill verkligen inte bli inblandade med dom igen, inte heller leva på bidrag. Jag vill ha ett riktigt liv, utan att behöva hjälp från någon.



Fina, fina by och väder

2011-05-25 @ 19:36:58 i Foto - Video - Övrigt |



Phalaenopsis

2011-05-24 @ 21:05:05 i Ledsenheten och tankarna |



Min fina blomma som min fina pojke köpte till mig någon gång för länge sen. Inte så länge sen då, kanske två månader sen. Jag gillar blommor, speciellt Orkidéer. Synd bara att det är svårt för mig att hålla blommor vid liv.

Jag har funderat lite över arbeten. Journalist är ett självklart yrke jag vill hålla på med, samtidigt som vården intresserar mig mer och mer. Jag önskar att jag hade klarat av att vara en socialarbetare, då jag lärt mig att se igenom människors fejkade personlighet så lätt. Problemet är frustrationen. Sådana mötet skapar frustration och ilska, skulle jag sen då se ett barn fara illa och föräldern bara sitta där och inte bry sig, då hade jag förmodligen förlorat mitt jobb på direkten. Hur mycket jag än vill jobba med att hjälpa barn och ungdomar, så vet jag att det varken skulle sluta bra för mig eller vissa andra människor. Jag skulle bli allt för involverad i mitt arbete, allt för omtänksam och rädd. Jag vill hjälpa men vet inte hur.


Skola, tisdag.

2011-05-24 @ 20:55:59 i En del av vardagen |

Har varit ett tag i skolan idag, ca tre timmar. Läste ut Vinterviken och gick sedan hem till min finaste och såg filmen. Måste säga att boken är så extremt mycket bättre än filmen, det blir inte ens svårt att jämföra inför skolarbetet, så jag antar att det är en bra sak. Jag hoppas verkligen på att lyckas få åtminstone ett MVG i slutbetyg, då känner jag mig duktig som lyckats jobba ikapp så pass mycket i alla fall. Ser fram emot gymnasiet till hösten, samtidigt som jag är så väldigt rädd för att misslyckas.


Troligt medicinhelvete

2011-05-23 @ 12:24:14 i Ledsenheten och tankarna |

(tumblrbild.) Jag hatar hur mitt mående hindrar mig från att göra saker som jag egentligen verkligen borde göra. Med mina antidepressiva mediciner dämpades ilskan och gjorde mig mindre lättirriterad samt minskade mina vredesutbrott. Helt underbart hur man bara kan sätta ut en medicin och sedan inte ha någon kontakt om hur livet fungerar efteråt. Hatar allting just nu, är så satans irriterad så det inte är sant. Vet inte varför jag nu är så irriterad och argt säger "men ge er" & "sluta", till vem? Till luften. Det och de osynliga som är i luften och ställer till med denna irritation. Sluta. Jag vill ha tillbaka min antidepressiva, den fungerade i alla fall mot ilskan. Hatar BUP och vet inte varför, eller så är det för att de är så hemskt dåliga. Annars är det jag som är dålig och komplicerad och obotbar.

Nu blir det ingen skola för mig, just för att det är någon dum som har tagit över min hjärna och alla nerver i min kropp. Känner mig så arg och ledsen och störd så att jag skulle kunna slå sönder vem som helst jag möter på gatan som bara ser på mig, och det är inte bra. Det är bäst att jag håller mig inomhus. Vissa människor förstår ingenting.


Moln kan vara så orealistiska i sig

2011-05-22 @ 21:13:37 i Foto - Video - Övrigt |


Jag älskar molnen som besöker mig.


Någon dag sedan- skrift.

2011-05-22 @ 21:06:13 i Ledsenheten och tankarna |

Det hade varit omänskligt om jag aldrig hade känt såhär, självklart känner jag sorg och saknad för den där mannen som jag förlorat om och om igen, fast egentligen helt för länge sen. Självklart måste jag kämpa emot tårarna när saknaden känns som värst, den kommer då och då. Snabbt måste sorgen för den människan sopas undan, för annars överlever jag aldrig natten. Smärtan efter en förälder kommer aldrig att försvinna, man måste bara lära sig att överleva och acceptera människans val. Jag önskar att han kunde se oss, hans barn, att han kunde lyssna på oss och förstå. Att han aldrig ens hade börjat att lämna oss. Den här gången vet jag att jag aldrig mer kommer att få ha ett fungerande samtal med dig, aldrig kunna ha en relation, vi kommer aldrig att träffas igen. Det positiva den här gången är att jag har blivit så van vid att du alltid försvinner, jag har lärt mig att aldrig mer hoppas. Ge mig min pappa, och brinn som en häxa. Du vet vem du är.



Liten ångestpromenad

2011-05-22 @ 01:46:07 i Ledsenheten och tankarna |

Så idag fick jag denna fina panikångest, andningen blev bara sämre. Var massa människor i William's rum så jag bestämde mig för att bara försvinna ut i kylan och spöregnet, vilket var så extremt dumt då jag äntligen är på väg att bli frisk igen. När jag var där ute och gick omkring med min musik i öronen så fick jag samma känsla som den där natten för över ett år sedan som gick lite för långt. Vet inte hur länge jag gick, men tydligen så hade William gått ut för att leta efter mig, då jag inte heller sagt att jag gick iväg. Såg honom en bit bort och bestämde mig då omedvetet för att följa med in igen. Ångesten blev bättre när jag såg honom igen, och ingenting dumt hände. Det är som att du känner mina tankar utan att jag ens är i närheten.

Allting gällande allting blir bara värre när jag mår sämre än allting, och det är väl så, då psykoserna beror på depressionen. Så varför behandla psykoser och vanföreställningar med antipsykotisk medicin, när det borde försvinna om jag bara får rätt sorts antidepressiv och ångestdämpande? Jag förstår mig inte på allt detta, inte heller mig själv eller världen. Men jag är likgiltig nu och William sover, så nu snart tänker jag göra detsamma. Försöka i alla fall. Förresten så upptäckte jag att känseln i baksidan av mitt vänstra lår var borta tidigare ikväll, blev livrädd som alltid och började klappa så hårt jag kunde på låret, bad även William om hjälp och till slut kom känseln tillbaka. Någon annan som brukar vara med om det, och/eller vet vad plötslig bortdomning kan bero på?


SPACEGHOST

2011-05-21 @ 23:13:14 i |



Om och om igen, till dig

2011-05-20 @ 11:20:18 i Ledsenheten och tankarna |

Jag vill be om ursäkt för hur jag alltid bara sviker dig och gör dumma saker. Det finns bara ingenting jag kan göra åt det just nu, om det ens går att göra någonting åt det någonsin. Det känns som att det är för evigt.
Jag sviker hela tiden. Förlåt.


Ånger om matintag?

2011-05-19 @ 12:46:14 i Ledsenheten och tankarna |

Ibland är det trevligt att ställa frågor till bloggens besökare, och då tänker jag inte "hur mår ni idag?". Det är väl en rätt så vanlig fråga. Så denna fråga som jag tänker ställa har jag funderat på ett tag, och ställt mig själv samma fråga. Svara väldigt gärna! Många ångrar vad de har ätit, att de har ätit för mycket och tänker att de kommer gå upp i vikt. Men någonting som jag aldrig har hört någon säga, är att de ångrar hur lite de just åt. Så jag undrar, har du någonsin ångrat att du ätit för lite?


Åsikt och Må Du Brinna

2011-05-18 @ 21:08:30 i Ledsenheten och tankarna |

Vill tacka Mikaela för att hon visar känslor för vad jag skriver i min blogg, hon tycker inte att min blogg är bra, den gör henne arg. Jag blev en aning orolig och frågade är den så dålig? Skriver jag så dåligt? Är det mig eller inläggen du blir arg på? Vaaaaarför? Jag blev gladare då hon svarade att din ----- är en idiot, han är en idiot osv osv. Jag är glad att hon förstår mig för vad jag skriver, att hon kan känna sig in i situationen med min idiot till -----. Anledningen till att jag inte skriver namnet eller vad han är, är för att jag förra gången fick bloggen anmäld utav Häxan och han. Jag har lärt mig till denna gången, att jag kan skriva hur mycket jag vill, berätta allting som har hänt och allting som de har gjort, bara jag inte använder deras riktiga namn. De i min omgivning vet vem Häxan är, då jag har fått namnet från min brors låt, Må Du Brinna. Jag kommer att lägga upp denna låt någon gång, denna låt som ger mig rysningar och ska höras på hög nivå. Den gör mig tårögd, stolt över min bror och en aning upprörd på mig själv för att jag inte kunde se allt tidigare. Jag tror att han blev klar med den där låten då jag låg inne på barnpsyk den andra eller tredje gången, och Häxan och han anmälde såklart låten, utan bevis på att den skulle ha handlat om dom. Men det är ju fint att de tog åt sig i alla fall, då är de ju väldigt medvetna om hur stört och äckligt de behandlat oss. Men det finns fortfarande inga bevis om vem låten handlar om, men de som låten handlar om är nog väl medvetna om det. Jag säger inte att den handlar om Häxan, och jag säger inte heller att den inte gör det. Det är till henne själv att bedömma.


The night goes on as I'm fading away

2011-05-18 @ 20:34:48 i Ledsenheten och tankarna |

"Den där Jennifer, hon kan inte må så bra". Men ni vet redan hur jag mår. Jag kan inte må så bra, nej, jag kan inte må så bra. Jag förstår hur ni menar, men sanningen finns där utan att ni vet det. Hon kan inte må så bra, hon kan inte bra. Jag blir aldrig fri. Ni vet redan hur allting är. Men det är fantastiskt hur mycket man kan försöka att drömma sig bort om att man är okej, hur mycket man kan verka som. Men man kommer alltid tillbaka till verkligheten till slut, och då rasar den där fasaden man till och med lurat sig själv med, och fallet blir så satans hårt. Sen trodde jag inte att folk som bryr sig om mig faktiskt pratar om mig med andra, det är ju totalt onödigt. Jag har aldrig velat att folk ska prata om just mig, jag har velat att folk ska uppmärksamma och prata om personer som lever som jag. Är det nödvändigt att alla i världen ska få veta hur jag är? Nej, det är det inte. Prata inte om mig, prata istället om hur man kan förebygga att ungdomar hamnar i det här helvetet, gör någonting för att hjälpa, fastna inte på en enda människa. Hjälp någon utsatt människa, någon utsatt familj, någon utsatt grupp människor. Gör någonting, vad som helst. Ofta börjar jag tänka på barn som lider i det tysta. Småbarn och tonåringar som blir misshandlade eller blir sexuellt utnyttjade, och jag önskar att jag kunde göra någonting. Men jag är för ung, för dum och för fast i skiten själv för att kunna komma till skott och göra någonting. Varför skulle någon viktig person inom Soc eller staten lyssna på en deprimerad tonåring? Vem tar någon som mig på allvar? Ingen. Ingen jävel bryr sig nog mycket. Det  finns de människor som faktiskt verkligen bryr sig, försöker att hjälpa. Men då har de oturen att få psykvården, Soc eller något annat emot sig.

F
olk som inte brinner för sitt arbete inom att hjälpa människor, de borde inte ha det jobbet som de har.


Ännu mer moln!

2011-05-18 @ 19:37:01 i Foto - Video - Övrigt |

Självklart gjorde jag precis som jag brukar då det är extra vackra moln i himlen.


Day 20 – This month

2011-05-18 @ 19:32:38 i Trettio dagar (gammal) |

Var ett tag sedan jag gjorde detta, så kanske är dags för mig att fortsätta med denna trettio dagar-saken.

Jag minns inte så mycket från den här månaden tror jag, den har gått rätt långsamt ändå. Har varit en aning konstigt med humöret, med tankarna och hela allting, och det är det mesta jag kommer ihåg. Jag har varit irriterad, ledsen, glad, livrädd, konstig och drabbats utav extrem paranoia igen. Jag kan bara hoppas på att det blir bättre snart. Och min ena lillebror fyllde sex år nu i början utav månaden, det var nog det bästa med denna månad.

Byter ämne.
Igår kontaktade Mikaela mig och vi bestämde att vi skulle gå promenad för att motionera, så det gjorde vi.
Gick samma runda som jag brukar, och sedan gick vi hem till mig och såg REC2. Jag gav bort lite kläder, löshår osv,
eftersom att jag aldrig använder det som jag gav bort. Hon tyckte att jag var galen, och galen kanske jag är.
Det var mycket trevligt att umgås med flickan, vi har alltid så trevliga samtal.



Gymnasiet

2011-05-17 @ 15:41:20 i En del av vardagen |

Det finns en sak just nu som får mig att känna mig rätt så positiv då jag tänker på själva det. Början i gymnasiebyn, vad nu för program det blir att jag går. Jag hoppas på det då jag har praktik i femton veckor, på olika ställen. Nu i slutet utav månaden ska jag och mamma till gymnasiebyn och träffa någon för att diskutera detta. Känns mycket, mycket bra. Har redan planerat några kurser som jag ska gå, då jag har fått ihop mina betyg. Efter gymnasiet blir det någon skola som inriktar sig på journalism, det får gärna vara en bit ifrån Luleå, någonstans söderut. Det finns nog en chans att framtiden blir som jag vill ha den.


Måndag

2011-05-16 @ 20:41:31 i En del av vardagen |

Igår önskade jag att jag kunde styra över vädret, det var fint väder men jag ville att det skulle regna. Imorse när jag vaknade vid halv tolv efter ca elva timmars sömn såg jag att det hade regnat medan jag sov. Typiskt min tur. Idag mår jag faktiskt en aning bättre, rätt så mycket faktiskt. Vet dock inte om jag har feber eller inte. Har spelat Minecraft och pluggat lite, planerat att städa men inte gjort det. Jag vill träna, men eftersom jag har en period då jag är rädd för att mitt hjärta ska stanna, så skippar jag att träna nu när jag är sjuk. Imorgon blir det nog att jag far till skolan och arbetar ett tag, annars får jag fara hem till mormor istället för att det är så ensamt att vara hemma här själv.

Sitter och längtar till dagen jag ska till BUP igen och få diskutera medicinerna. Trodde inte att jag skulle längta efter att få börja med antidepressiv medicin igen, men jag verker inte klara mig utan. Hoppas på att det har gått nog lång tid sedan jag slutade med Citalopram, för att kunna sätta in en ny.


Svar på kommentar

2011-05-15 @ 19:15:33 i Svar till kommentarer |

Anna om Gissa vad?:
Ursäckta men vad för ett band det är? Känner tyvärr dem inte... Kommer det att bli en club-like konsert? Då måste man vara försiktig, men det betyder inte att man får alla ben brutna, annars vore konserter förbjudna. Jag hoppas verkligen att Malin kommer med, det är bättre att vara inte ensam på sådana evenemang. Man glädjer dubbelt om någon av dina nära glädjer med dig :)

SV: Men du är verkligen trevlig att umgås med, det kan jag föreställa mig, medan jag läser dina inlägg :) Tyvärr har inte alla äkta vänner. Jag känner många som trodde dom hade många vänner, men när dom råkade i knipa, försvann alla och det var hemskt. Vad för en sjukdom du har egentligen? Nån slags förkylning? Och får jag fråga hur hög är feber? Jo, fridagen gick ganska bra, jag klagar inte, tack :)

Svar: Det är Escape The Fate. Nej, det kommer att vara under en festival med många olika band. Man får inte alla sina ben brutna, men jag skulle riskera det för att få en så bra ståplats som möjligt. Om inte Malin kan komma dit så är jag ändå inte ensam, har William med mig. Men vill gärna ha med mig Malin den första gången jag ser detta band, då det var de som förde ihop oss.

Och jag är en av de människorna som trodde att de hade äkta vänner, men man lär sig. Just nu har jag någon dum förkylning och ungefär 38,5 i feber, senaste gången jag kollade.
Om du har någon blogg eller hemsida som jag kan höra av mig till istället så skulle det vara jättebra!


Feber och dåligt humör

2011-05-15 @ 02:42:36 i Ledsenheten och tankarna |

Jag tycker synd om William då han tvingas vara med om mitt dåliga humör då jag har ont, mår illa eller är sjuk. Idag har mitt humör varit pissigt, blir irriterad på vad som helst, för det mesta småsaker. Tangentbord, kuddar, påsar. Tur då att han alltid får mig på bättre humör, otur att jag förr eller senare blir irriterad på någonting som en kudde som nuddar min rygg och måste kasta iväg den. Jag är sjuk idag, igår, förra natten, nu inatt. Drabbades förra natten av någonting som bara blir vanligare för mig, var livrädd för att jag skulle dö om jag somnade, började att gråta, vägrade att ta medicinen, men tog tillslut halva dosen i alla fall, i tvång om att jag annars inte hade fått åka hemifrån morgonen efter. Började duscha vid klockan fyra, la mig i badkaret och började bada för att jag frös som ett as. Var länge sen jag kände mig konstig. Nu mår jag dåligt och måste snyta mig hela tiden, har feber och kan inte sova.
Inatt tror jag faktiskt inte att jag kommer dö.


Min finaste

2011-05-14 @ 02:45:23 i Ledsenheten och tankarna |


Kan inte sova, vill inte sova, har inte tagit min medicin. Sitter uppe och kollar till William som sover, ser på honom och känner mig glad. Vi har haft en trevlig dag och kväll, väldigt svängande i humör och sådant. Vi diskuterade om himlen och helvetet. Jag kom sedan fram till vad döden är. Att Gud inte finns, att man är sin egna Gud. Ingen förutom en själv kan hjälpa sig själv, att tro att någon annan högt uppe kan rädda dig är bara naivt. Du är din egna gud, du kan bara hjälpa dig själv och bara du bestämmer över ditt liv. Ingen man, så kallad Gud. Men jag önskar ofta att en man där uppe fanns, för jag vet att något finns. Men bevisen har kommit till mig, han finns inte. Efter tårar kan humöret ändras drastiskt. Vid 23:30 blev vi konstiga. Skrattade så mycket att toaletten kallade, men skrattade för mycket så att ingen av oss orkade gå förrän långt senare. Det var länge sen jag skrattade så pass mycket, det var underbart. Jag älskar denna pojke mer än livet själv, livet blir värt att leva när jag är med dig. Jag har funnit min bästa vän. Det gjorde jag redan den sextonde februari tvåtusentio, samtidigt som den här vackra känslan började att fylla mig. Jag har aldrig varit så lycklig, som under den här tiden med denna älskade pojke.


Länk till en blogg

2011-05-13 @ 12:22:23 i Foto - Video - Övrigt |

Nu är det så att det finns en flicka som är så fin på insidan och utsidan som jag har fått kontakt med och som jag känner någon likhet med. En blogg som jag läser regelbundet som har så fina bilder och fina inlägg. Därför ska jag länka denna bloggen i ett inlägg, samt så har jag den länkad i min meny. Så här har ni den igen, i ett större textformat.

www.bewareofyou.blogg.se




Idagen.

2011-05-13 @ 09:29:33 i En del av vardagen |

Idag blir en fin dag. Ska nu först till skolan, sen hem till William♥. Efter någon timme där far vi hem till byn och sover där ikväll, träffar min fina bror som kommit hem över helgen. Det bästa är att jag får vara med pojken hela dagen. Sova med honom och tvinga honom att se Girl Interrupted, fast att tvinga honom lär jag inte behöva göra. Imorgon far jag tillbaka till staden och sover över hos honom. Jag älskar helger. Just nu känns faktiskt allting helt okej, det är fint.

Förresten så är min kusin utskriven från avdelningen nu, jag hann aldrig gunga där utanför.
Men jag fick en hälsning från min favoritsköterska i alla fall, det gjorde mig lite glad.



Gårdagen och mamma

2011-05-12 @ 20:20:44 i En del av vardagen |

Igår bröt jag ihop i bilen för min mamma. Jag vet inte hur jag kunde, jag skrattade och allting minuter innan. Plötsligt skrek jag att det inte är så lätt. Jag mår inte bra. Alltid när jag börjar prata om hur jag egentligen mår så börjar jag kämpa med att hålla in tårarna, tillslut går det inte. Jag skrek och grät ut det onda och fortsatte att gråta hela kvällen i perioder. Ena sekunden gick det över, för att nästa sekund börja igen. När jag väl börjar har jag svårt att sluta. Min mamma vet allt utan att jag behöver berätta, hon vet allt men kanske inte kan sätta sig in i min sits. Jag förstår inte hur hon bär sig åt, hur hon kan veta vad som pågår. Hon är magisk.



Girl Interrupted, vacker film

2011-05-12 @ 19:37:25 i |

Daisy You're just jealous, Lisa... because I got better...
because I was released... because I have a chance... at a life.
Lisa They didn't release you 'cause you're better, Daisy, they just gave up.
You call this a life? Taking Daddy's money, buying your dollies and your knick-knacks...
and eatin' his fuckin' chicken, fattening up like a prize fuckin' heifer? You changed the scenery,
but not the fucking situation - and the warden makes house calls. And everybody knows.
Everybody knows. That he fucks you. What they don't know... is that you like it. You like it.

Låten från Girl Interrupted, som spelades om och om igen då Daisy tog sitt liv.
Jag har alltid känt, att om jag dör en tidig död, då vill jag dö till vacker musik.




Inbillad ilska

2011-05-12 @ 19:13:55 i Foto - Video - Övrigt |




Svar och en uppdatering

2011-05-12 @ 12:02:51 i Svar till kommentarer |

Anonym om Goddag.:
är det du på bilden? vad haru gjort på armarna? ;/

Svar; Det är jag på bilden, för att visa upp mina trevliga nya kläder, fastän man ändå inte ser vidare bra :)
Vad jag har gjort på armarna, bränt och skurit. Men det tror jag att du förstod ändå.


Var duktig imorse och tog mig till skolan direkt på morgonen, lika positiv som igår om att få börja gymnasiet äntligen. Någonting som jag har längtat efter sedan åttan förra gången, men då hade jag tänk flytta till Småland och gå på ett musikgymnasie, nu blir det Luleå. Ändå glad! Gav upp mina drömmar om att bli musiker, för länge sedan, då jag insåg att jag aldrig skulle lyckas. Journalism och författande får bli mitt yrke i framtiden, vilket jag har drömt om sedan jag var tio år, om inte ännu tidigare.


Ni blommor, ni är så enkla

2011-05-11 @ 21:16:00 i Foto - Video - Övrigt |





Mitt Så'ta.

2011-05-11 @ 20:55:38 i Ledsenheten och tankarna |


Det blir många bilder på och från min by, jag ber om ursäkt. Men denna by är helt enkelt mitt hem, men har inte alltid varit det, jag önskar dock att det varit så. Alla trevliga bybor, alla fina utsikter mot hav och sjöar, skog och djur, det är underbart. Man kan känna sig så fri här, säker. Min by och jag har upplevt mycket under den tiden jag bott här, vilket måste ha varit sen jag var åtta-nio. Bra och dåligt. Byn gav min mamma sin man, och de gav mig mina fina småbröder. Jag älskar denna bondeby.


Bara för att förklara saker

2011-05-11 @ 20:38:10 i Ledsenheten och tankarna |

Jag har nu tagit bort alla elaka kommentarer den där flickan skrivit som svar, efter att jag sedan skrivit till henne att jag bara mår dåligt när hon kommenterar och bad henne att vara snäll att sluta. Hon är arton år, och accepterade det inte utan förklarade att hon kommer tillbaka. Det finns så sjukt många elaka människor i världen, och jag kan inte förstå varför. Men jag vet att det är svårt att skilja på folk som faktiskt mår dåligt, och människor som bara vill ha uppmärksamhet. Självklart kan man tro utav vad jag skriver, att jag är en sådan. Jag kan försäkra er att det inte är sant. Jag vill berätta att min familj och vänner till familjen stöttar mig genom allt och ger mig en hel del uppmärksamhet, väldigt mycket, helt ärligt. Jag har aldrig tyckt om att bli sedd, att få uppmärksamhet och vill helst av allt vara osynlig. Jag kan inte prata med människor om hur jag mår, och använder då istället min blogg för att uttrycka mig, då skrift fungerar mycket bättre för mig. Och varför väljer jag att skriva det på internet? För att min familj och nära till familjen ska få veta hur läget är med mig, då jag inte kan prata. Jag skriver även för att jag vet att många missförstådda människor finns, och när de läser ska det veta att det finns andra precis som dom. Jag skriver inte för människor som inte vill förstå, som bara anklagar en för att vara uppmärksamhetssökande. Självklart förstår de inte vad personer med dåliga känslor går igenom. Hade jag varit en uppmärksamhetssökande människa så hade jag som högst klarat att vara det i ett år. Nu har det gått tre år sedan jag drabbades utav depression. Jag hade inte skurit eller bränt mig regelbundet för att få uppmärksamhet, jag hade inte försökt att ta livet av mig för att få uppmärksamhet, jag hade inte låtit mig bli inlagd på barnpsyk för att få uppmärksamhet, jag hade inte gått igenom det här helvetet med mediciner och dåliga tankar, bara för att få uppmärksamhet. Jag kan ändå acceptera att det finns folk som dömmer en så fort man skriver om sitt mående, det kommer det alltid att finnas. Jag har dessa underbara människor som stöttar mig nu genom livet, och det är all uppmärksamhet jag behöver. Jag älskar er alla och är väldigt tacksam för att ni bryr er om eran väns dotter och alla ni andra. Ni är fantastiska. Tack för att ni orkar med mig med mina toppar och dalar, framsteg och bakåtfall. Tack. Framför allt så vill jag tacka min mamma som alltid finns där för mig, hennes man, mina änglar till bröder, min släkt som erbjuder mig husrum och allting, samt min underbaraste pojkvän, William och hans familj. Även de bloggare som skriver fina och stöttande kommentarer. Ni är med helt fantastiska.

Sen för att göra inlägget lite gladare så ska jag berätta en väldigt rolig och spännande sak som blev bestämt under mötet i skolan idag. Jag ska få börja gymnasiet till hösten, få chans att läsa upp alla ämnen som jag missat och sedan få gå över till en nationell gymnasieskola! Känner mig faktiskt väldigt positiv till det. Min mentor, min lilla egna lärare, rektor och SYOn, tack för att ni engagerat er i mig och ställt upp på allt detta.


BUP information

2011-05-11 @ 14:53:13 i Svar till kommentarer |

Tänkte bara svara på denna kommentarer på bloggen för att folk ska kunna förstå hur BUP fungerar. Först av allt får man komma dit, träffa en utdelad psykolog, prata lite vardagligt. Nästa möte får vissa börja med att fylla i en blankett om sitt humör, sorg, ilska, tankar osv. Efter några vändor hos psykologen får man oftast träffa en läkare (om man har sådana problem) och diskutera om medicin och ifall man behöver det så får man för det mesta utskrivet en antidepressiv medicin, eller ångestdämpande eller något, jag vet inte. Jag fick den antidepressiva medicinen Mirtazapin. Slutade med den efter ungefär ett halvår pga att den inte fungerade och gav mig konstiga bieffekter. Sedan kan man få utredning för diagnos, sömnrubbningar, minnesrubbningar osv. Hjärnröntgen, mediciner, utredning och inläggning på barnspyk är hjälpen jag har fått. Man kan få mycket hjälp utav BUP, beror helt på psykologen och dig själv. Jag försökte, men efter ett år så sa de att BUP inte kan hjälpa mig mer. Men om medicinen så kan man själv förmodligen inte bestämma att man ska få, bara om man får erbjudande till medicin men inte vill ha. Är det akut med medicin och du är ett akut fall så kan du dock bli tvångsmedicinerad.

Svaret till flickan nedan;
Nej, jag går inte hos BUP. Kommer bara dit då och då för att få ändring i mina mediciner. Gick hos dom i ett år, innan det blev jag tvingad när jag var liten. Fick hjälp, men den hjälpte mig inte på något sätt. Man kan tyvärr inte be om medicin utav BUP, en läkare måste först bedöma om du behöver det. Samtalsterapi borde du dock få, om du vill ha det. Det måste de ge om man ber om det. Poss.

Fiskään ★
om Himlens personlighet:
Du går väll till BUP ? Får du hjälp av dem ens?
Jag har søkt hjälp hos BUP men vi fick ingen hjälp, inte ens när vi bad om medicin. pos!



Girl Interrupted.

2011-05-10 @ 21:07:02 i Foto - Video - Övrigt |



Svenska och sjukhus med raderad text

2011-05-10 @ 19:16:41 i En del av vardagen |

Så idag åkte jag till skolan direkt på morgonen, läste lite från svenskan och gjorde sedan provet, väntade ett tag, läste SO. Sedan kom min mentor med resultatet från mitt prov, fick Mvg och jag blev som rätt glad. Åkte sen till sjukhuset, gick sedan in för vägning, och där försvann den där trevliga känslan. Plötsligt kände jag mig lika äcklig som vanligt, -Raderad text- Det funkar ändå inte. Förutom den där halva portionen som jag lovat mig själv så har jag skött matintaget väldigt bra. Dagens mat har varit pommes frites, och ändå känns det för mycket. Allt det här känns väldigt jobbigt och jag vet inte hur jag orkar med sånt här. Är en så väldigt dålig förebild och kommer säkert vara det för alltid. Jag önskar att det inte var så. Förlåt för min pessimism.


Klant.

2011-05-09 @ 21:33:01 i En del av vardagen |

Stötte just till en hylla i mitt rum när jag skulle stoppa nytt lakan på sängen. Fick en tavla, en glasflaska och massa småsaker över mig, på ryggen och huvudet, känns jätteskönt i kroppen nu. Hade redan nog ont i huvudet innan. Jag är så satans klantig och dum. Godnatt.


Svenska pluggning.

2011-05-09 @ 19:20:42 i En del av vardagen |

Är en aning duktig och pluggar svenska, vilket är ett rätt roligt ämne. Svenska och engelska är mina favoritämnen, så. SO kan vara helt okej ibland, eftersom man får skriva en del. Just det, matte är också rätt kul. Hade jag bara tagit mig till skolan varenda dag så hade jag nog kunnat få MVG i ett flertal ämnen, faktiskt. Jag hoppas på att jag lyckas komma ur denna onda cirkel snart och lyckas ta tag i mitt liv för att kunna bli någonting annat än bara mig.


Ännu en morgon

2011-05-09 @ 10:01:11 i En del av vardagen |

Jag avskyr avskyr avskyr verkligen mig. Blir så besviken på mig hela tiden. Ingenting fungerar då jag har satt ett löfte på att det ska gå. Imorgon åker jag till Sunderby sjukhus, har då tillåtit mig själv att äta pommes frites med smält ost, för att jag har skött mig rätt bra, inom vissa gränser. Egentligen förtjänar jag det inte då jag aldrig lyckas fullfölja någonting,  men nu har jag lovat mig själv att om jag klarar det till den tionde, då får jag äta en portion pommes frites. Senare ska jag förmodligen gå upp till avdelning 45 och hämta min kusin för att gunga i den där gungan utanför fönstret med honom. Jag saknar den mest med att vara där. Gungan och min favoritsköterska.


Dumma människor

2011-05-08 @ 15:23:40 i Ledsenheten och tankarna |

Jag fick aldrig tillbaka mina saker från det där hemska huset, Häxan och han's hus. Under ett möte på Synq sa jag att jag vill ha tillbaka mina saker, men nej. Jag får inte komma dit och hämta dom. Inte förrän jag har lämnat tillbaka det jag stulit utav dom. Nej, jag har inte tagit något som är deras, jag har inte ens tagit det dom säger att jag har tagit. Ett dopbevis och dopljus. Vems dopbevis och dopljus är det då? Mitt. Så jag får inte tillbaka mina saker förrän jag lämnar tillbaka någonting som jag inte tagit, mitt dopbevis, mitt dopljus. Det där mötet hos Synq slutade med att jag skrek fula ord och sanningar tvärs över bordet. Saker som han förtjänade att höra, saker som Synqarbetarna var tvugna att få höra. Jag skrek, grät utav ilska och stormade ut ur rummet. De andra satt kvar och fick höra honom förklara bort alla anklagelser. Han lyckades inte, alla vet redan sanningen. Snart blir det att jag gör en anmälan för stöld och psykisk misshandel, samt skaffar ensam vårdnad och adoptionspapper vilket borde ha gjorts för länge sen.

Brinn sönder i helvetet. Tack för mig.



Samma gamla sjukdomsparanoia.

2011-05-08 @ 01:07:06 i Ledsenheten och tankarna |

Det finns en liten sak jag oroar mig över, hypokondrikern som jag verkar ha blivit. Då och då får jag sår i vissa utav mina ärr, vissa som är kanske, ungefär ett år gamla. Som alltid oroar jag mig för cancer. Alltid denna oro för hudcancer, cancertumörer, alla sorters. Varenda knöl jag hittar på mig själv, då är det självklart cancer. Det är så satans dumt av mig, men jag rår inte för denna dumma sjukdomsparanoia. Läge för mig nu att ta Seroquel, så det är precis vad jag ska göra. Den gör mig så läskigt yr och mysigt trött och ska egentligen få bort mig från dessa tankar och konstiga syner.

Någon som vet vad som kan få sår att bildas i gamla ärr?



Kalas!

2011-05-08 @ 00:10:43 i En del av vardagen |



















Dagens, eller nu, gårdagens barnkalas! Blev väldigt trevligt, blev lycklig av att se mina bröder så glada. Hjälpte till med fikat och maten, och jag och William fixade med fiskedammen. En sådan bra syster till såna bra bröder jag är. Haha.



Svar på kommentar.

2011-05-06 @ 19:09:39 i Svar till kommentarer |

Anonym om När jag började att tyna bort:
Har du varit tsm med en tjej?

Svar: Vet tyvärr inte vad "tsm" betyder, finns ingenstans i svenska ordboken. Jag antar att du menade om jag varit tillsammans med en tjej. Jag svarar med en fråga. Läste du inlägget?


När jag började att tyna bort

2011-05-05 @ 19:52:44 i Ledsenheten och tankarna |

Sjunde klass, slutet utav den första terminen av högstadiet. Mitt liv började att rasa då en enda liten oviktig droppe fick bägaren att rinna över. Sjunde klass, tolv år. Strax innan jag skulle fylla tretton. Jag började att skada mig själv, blev beroende, föll djupare in i depressionen. Fick kontakt med H igen, var där ”hemma” till och från i någon månad, fram till februari. Han försvann igen, och den nedåtgående spiralen fortsatte. Jag föll och föll, försvann från skolan och var nästan aldrig där, fortsatte att skada mig själv. I december året innan, skaffade jag en flickvän, den första som jag någonsin varit kär i, inte förälskad. Hon var en utav de två som jag ärligt varit kär i under min livstid. Jag tror inte att folk förstår riktigt hur mycket den flickan betydde för mig, men vi bråkade. Över småsaker, stora saker, dumma saker, svartsjukesaker. Kärlek. Det var vad som fortsatte att förstöra mig. Mitt hjärta blev krossat och jag kunde inte släppa taget, tydligen inte hon heller då vi fortsatte att behandla varandra som vi gjort under förhållandet. En annan flicka kom in i bilden, jag hatade henne. Det blev ett triangeldrama. Efter några månader blev jag förälskad. Sen bytte jag förälskelse, och sen igen och igen och sen tog det slut. Med allt. Under den tiden sörjde jag över H, jag kände mig värdelös. Hur kunde jag förlora min egna +++++? Varför ville inte han ha mig i sitt liv mer? Jag var misslyckad. Ingenting var värt någonting, livet var över och jag valde att avsluta det. Men det blev inte så, det slutade istället med iskall smält snö på kroppen, inne i en varm säng. Och jag överlevde. Under två år till var jag knappt i skolan, jag skolkade, men sprang inte omkring någonstans istället för att vara i skolan som många andra. Jag låg hemma i min säng oftast, annars i soffan. Det fanns bara mörker för mig. Panikattacker, ångest, tårar, hat, vrede, skrik och i stort sett alltid den där satans sorgen. Jag klarade ingenting. Jag klarade inte av skolan, jag klarade inte ens av att behålla han som skulle ta hand om mig genom livet, från min födelse till hans död. Rakbladen blev framplockade minst tre gånger per dag, självmordstankarna fanns ständigt där. Jag vart ett monster. Jag skrek och slogs och grät och slängde sönder saker mot väggar och golv. Jag var som besatt, omöjlig. Döden var inuti mig, hade tagit över min kropp. Min mamma gav aldrig upp, hennes man gav aldrig upp hur hemsk jag än varit mot dom psykiskt och fysiskt. Det jag hatar mig mest för, och som jag aldrig kommer att förlåta mig själv för, är att jag utsatte mina älskade småbröder för det där helvetet. Självklart fick jag dåligt samvete då de började att gråta, men det gick inte att få stopp på mig. Monstret i mig gick inte att få fast. Till slut träffade jag den där pojken. Jag vet inte vad som hände, jag blev förälskad och sedan kär. Utan att veta det då så räddade han mig från att ta mitt liv under kanske tre tillfällen, bara genom att komma upp i mina tankar. Kanske fanns det hopp för mig. Men skrämmande nog så hamnade hoppet i hans händer, och jag vart rädd. Jag gav han min kontroll och han hade min glädje. Han var min glädje. Är min glädje. Jag fick sedan kontakt med H igen, och jag började att inse, kanske var det aldrig mig som felet låg hos. Kanske är det den här mannen och hans kvinna som felet var och är hos. Jag började att komma ihåg allting. De kastade ut mig för att de insåg att de inte skulle få mig att byta adress, så att de kunde få barnbidraget och slippa betala underhåll. Pengar. Det kommer jag ihåg, det har det alltid handlat om. Pengar och hat, det var ett krig. Ett krig som existerade i H’s huvud. Hatet mot henne fanns där, finns där. Och varför? Ingen riktig anledning. Mannen är inte frisk, inte hans kvinna heller. De sitter där i sin bitterhet nu, utan mig, med sitt hat och sitt vansinne. Jag kunde inte vara gladare över att jag tog mig därifrån innan det var försent.



Saknar vintern

2011-05-05 @ 19:15:23 i En del av vardagen |

Eller så inte. Det är nog kallt som det är nu, men alla andra verkar tycka att det är varmt.
Det är helt okej varmt ute, men inomhus där det tydligen är ännu varmare, där fryser jag.

Jag har ingen bra dag idag, men fick träffa William så den blev ganska mycket bättre då. Skulle egentligen ha haft möte hos BUP med läkaren idag, men tydligen inte. Jag som såg framemot mötet, känner som att det behövs. Hur som helst så har jag snart möte med min rektor, han ringde idag och sa någonting om mig och gymnasiet. Det kanske blir så att jag börjar gymnasiet till hösten ändå, börjar att läsa upp ämnen så att jag kan börja på någon linje. Vilken går jag om journalism är min inriktning?


Svar på en kommentar

2011-05-05 @ 09:36:52 i Svar till kommentarer |

Fredrik(Merl) om Utredning och medicin:
Läste igenom alla dina blogg-inlägg igår. Blev väldigt berörd av de jag läste.
Håller med dig fullständigt om varför ska du äta medicin om den ändå inte hjälper. De är rätt terapi du behöver, av en kompetent terapeut. Vettefan om de finns här i norrbotten. Knappast på BUP. Ställ krav på BUP. Om du inte klarar av att göra de så be din mamma om hjälp med de. Får då uppfattningen om att du har en bra mamma. Du är värd de bästa.

Svar: Har träffat så många socialarbetare, psykologer, läkare mfl under mitt liv, så helt ärligt orkar jag inte med någon mer terapeut, tyvärr. Just nu är jag inte redo för att börja prata igen, även fast jag vet att det kan vara det bästa för mig. BUP har redan gett upp om mig en gång, så när de ville att jag skulle börja med samtal där igen så avslutade jag det. Angående medicinerna så har det inte hjälp mig med mitt mående, men de har hjälp mig, eller kanske de andra runt omkring mig, med att ta ner min ilska och vrede. Jag har inte längre lika stora vredesutbrott eller lika ofta och jag har lyckas inse hur fantastisk min mamma är. Hon har lyckats stå ut med mig under dessa jobbiga år samtidigt som hon har tre andra barn att ta hand om samtidigt, och finns fortfarande kvar. Det kommer hon alltid att göra, hon är helt enkelt underbar. Tack så mycket, du är med värd det bästa. Tack för kommentaren.


Utredning och medicin

2011-05-04 @ 13:14:15 i Antidepressiv behandling |

Läkaren på BUP berättade idag att utredningen som gjordes när det nu var inte är giltig, tror det var pga mina mediciner. Så en ADD-utredning och den andra utredningen kommer inte att göras förrän jag är fri från alla mediciner. Det lär ju dröja, men jag vill ha en utredning så snart som möjligt. Tyvärr måste jag vänta.

Den här veckan får jag varken ta Citalopram eller Theralen, så jag vet inte riktigt hur det ska gå. Jag lär må skit. Vet inte varför jag inte får ta Theralen, men Citalopramet ska bara ut ur mitt blod. Seroquel får stanna kvar.

Fick just veta att min kusin ska bli inlagd på avdelning 45 imorgon. Sunderbys barnpsyk. Känns konstigt att han hamnar på samma avdelning som jag varit på fyra gånger. Nej, han är inte psykiskt sjuk, utan han har ADHD/Aspergers/någonting mer men blir inlagd för att få sömnen kollad. Känns även annorlunda att det är jag som informerar mormor om reglerna där. Blev lite yr. Undrar om det blev lika stor uppståndelse då jag blev inlagd för första gången.


Depression. (Hjälp mig)

2011-05-04 @ 11:46:23 i Ledsenheten och tankarna |

Håller på att bryta ihop, jag mår inte bra alls just nu. Och varför är det så? Jag har ingen aning. Sitter och gråter utan anledning, jag har inte ens någon lust att ta reda på varför jag gråter. Kanske finns det bara den anledningen att jag är deprimerad utan anledning. Varför fungerar ingenting? Depressionen försvinner aldrig. Det ska väl inte vara så svårt att bli fri från ledsenhet och ångest, särskillt inte när det gått tre år? Men tydligen så är det just så svårt, även om folk omkring inte förstår varför. Många tror att depression är någonting lätt, någonting som tar kanske ett halvår att bli fri från. Och ja, har man en lätt depression så är det självklart att det går att bota snabbt. Har man en medelsvår eller djup depression, kanske det också borde vara lätt. För vad är skillnaden, ledsenhet är ju samma sak i alla lägen. Men så har jag upptäckt nu att min sorg var mycket lättare för kanske fem år sedan. Ledsenhet verkar ha olika nivåer. Varken den samtalsterapi eller alla antidepressiva och antipsykotiska mediciner jag har, och har haft, har inte gjort någon skillnad. Jag känner mig obotbar, och jag vet att många andra deprimerade känner likadant. Hur annars kan man känna sig om ingenting fungerar hur mycket man än försökt? Till slut ger man upp hoppet,
vilket är oundvikligt efter så länge.

Kreds till de som fortfarande känner hopp för att bli botade, tror man på sig själv så är allting möjligt och jag hoppas verkligen att ni blir fria en vacker dag. Jag hoppas på att jag en dag kan börja tro på mig själv igen.



Day 19 – Something you regret

2011-05-03 @ 20:31:30 i Trettio dagar (gammal) |


För det mesta ångrar jag inte saker som jag har gjort eller som har hänt.
Det kommande jag skriver är rankat högst på min lilla lista över saker som jag ångrar.

Jag ångrar monstret jag var mot min familj, Jag ångrar att jag lät mig falla så hårt, Jag ångrar att jag lät Häxan och han börja med sin hjärntvätt, men samtidigt visste jag inte vad som hände. Jag ångrar den första gången som jag skadade mig själv, som ledde till hittills tre år med självskadande, men kanske hade jag inte levt nu om jag aldrig hade gjort det. Någonting som jag absolut inte ångrar, är att jag hörde er säga Jag älskar dig till mig, men aldrig fick ni höra det tillbaka. För helt ärligt, jag har aldrig älskat er, hur mycket än ni förnekar det. Jag har hatat er allt för länge, men det hatet kommer aldrig att ta slut. Ni förstörde mig.


Dålig dag

2011-05-03 @ 10:54:55 i En del av vardagen |

Mår inget vidare idag. Hade ställt larm till 04;30, jag vet inte varför, men vaknade och klev upp vid 05;45. Fötterna är ömma, illamåendet var igång, jag frös som ett as och kroppen mådde inte bra någonstans. Tog tempen, hade undertemp 35,5. Är en aning konstigt då jag alltid brukar ha vid 37. Har samma problem med biverkningar som igår, och jag tog min morgonmedicin även fast jag inte skulle. Anledningen var att både jag och mamma glömde bort att jag ska sluta ta den. Jag klagar just nu, ja. Jag har ingen lust och inget bra mående för skolan idag, men jag tänker försöka lite senare, just för att jag inte vill må dåligt mer psykist, och vill träffa min glädjekälla, William.


Citalopram

2011-05-02 @ 12:41:54 i Antidepressiv behandling |

Har en dålig dag med en dum biverkning från Citalopram. Hoppas på att få börja sätta ut den idag efter att mamma ringt till läkaren, så kanske jag kan börja med en ny antidepp på torsdag. Men det blir sällan som jag tänkt det.


Fluffiga moln i olika färger

2011-05-01 @ 17:48:34 i Foto - Video - Övrigt |




För någon dag sedan så fanns det jättemånga vackra moln som jag bestämde att jag skulle bo i när jag har dött. Alla molnen var så mycket fluffigare än vad de brukar. Molnen över våran tomt var rätt så trevliga de med, så jag var självklart tvungen att fota.


Nattparanoia

2011-05-01 @ 00:35:01 i Ledsenheten och tankarna |

Jag sitter vaken och försöker att få William att vara vaken med mig, bara för att jag plötsligt, precis som natten innan den här då jag vaknade, var rädd för utomjordingar och trodde att de skulle komma. Jag vet inte varför det blir såhär, kanske för att jag gått utan min Seroquel i över 24 timmar, kanske för att utomjordingar är onda och bör vara fruktade? Det här är jobbigt, känner mig konstig men inte för att jag är rädd. Jag är rädd för att jag ska dö när jag somnar, men självklart måste jag somna, jag kan inte sitta vaken tills William vaknar och vara rädd för att utomjordingar ska komma. Fast de kan ju komma när jag sover, då är det ännu värre. Jag borde sluta nu för att jag låter galen, men det är jag inte. Jag har blivit besatt utav utomjordingar igen, mina tankar som invaderas.


Förresten så fungerar inte min blogg normalt i Internet Explorer, igen.
Blir så väldigt frustrerad och förstår ingenting.