DITT NAVN HER



Fina bitterhet.

2011-03-31 @ 15:47:28 i Ledsenheten och tankarna |

Ska vara bitter idag, just för att jag inte kan vara annat än bitter. Min dag är händelselös, onödig, det enda som har hänt är att jag misstänkt varit förföljd av en galen knarkare (tredje dagen idag). Vad har jag gjort utav min dag? Ingenting. Jag hatar dessa dagar då jag är så missnöjd med dagen att jag bara vill sova bort resten av den, samtidigt som jag inte alls vill sova för att jag hatar att somna. Jag vill träffa William, då är min dag värd mycket, men så blir det inte idag. Istället ska jag hem och vara bitter, precis som jag skrev i början. Jag tänker dricka bittert kaffe, massor utav bittert, beskt kaffe, sen ska jag sitta och skriva, låtsas vara en författare som jobbar med sin nyaste roman eller självbiografi. Hade jag haft cigaretter så hade det varit perfekt, för att en bitter och less författare som hinkar kaffe och kedjeröker inomhus, det är bitterhet på högsta nivå. Det är vad jag siktar på. En glad bitterhet.


2011-03-31 @ 14:44:37 i En del av vardagen |

Nu saknar jag min pojke väldigt mycket.



Medicinkontroll, BUP.

2011-03-31 @ 13:09:46 i Antidepressiv behandling |

Det är inte som att jag kämpar med min depression, jag slutade att kämpa för länge sen. Hur ska man kunna orka att kämpa tjugofyra timmar om dagen, sju dagar i veckan? I början kämpade jag, men det var tre år sen. Det är bra för dom som kämpar, och klarar av att leva med sjukdomen, men jag kan inte leva med den, ändå lever jag än. Jag orkar inte längre bry mig om medicinerna, de hjälper i alla fall inte. Jag vet bara att i början gör de allting värre, och sen förhoppningsvis så går det tillbak till det "normala". Vilket betyder att de medicinerna inte hjälper alls. Ändå kan jag inte tänka mig att leva utan dom, ändå vill jag inte leva med dom. Imorgon vid klockan nio ska jag vara hos BUP för medicinkontroll, förmodligen höjs den nya medicinen, vaddennuheter, och jag ska föra fram att jag anser det onödigt för mig att ha Seroquel, då det ändå är min depression som orsakar psykoserna och inte någon schizofreni eller annan psykossjukdom. De varken höjer eller sänker Seroquelen, så det tycker jag bara är onödigt då jag berättar att vanföreställningarna blir värre och värre. Jag vill ha högre dos utav Theralen, den funkar inte heller. Om det nu beror på att det är för låg dos.


Rätt så onödigt om mina obekväma kläder.

2011-03-31 @ 12:32:40 i Ledsenheten och tankarna |

Jag går omkring med blod på mitt högra byxben idag. Orkade inte bry mig om min kläder, ville bara ha mjukisbyxor, och de svarta(inte blodiga) kunde jag inte hitta. Hur det hamnade blod på mitt byxben vet jag inte, helt ärligt. Det bara är där. Det är nästan alltid blod på dessa byxor, och jag har ingen aning om varför. Man tvättar dom, blodet försvinner, blodet kommer tillbaka, tvättar, blodet försvinner, kommer tillbaka, man tvättar tvättar tvättar tvättar. Mina svarta jeans är obekväma, för tighta, jag känner mig fet i dom men ändå tycker jag om hur mina ben ser ut när jag bär de där obekväma svarta byxorna, men jag använder dom sällan. Jag tycker inte om kläder, allting är så obekvämt, ändå hade jag inte velat vara utan, det hade ju varit rätt så konstigt.     Visst bryr ni er? Jag känner mig så ojämn.



Day 05 – Your definition of love

2011-03-31 @ 11:39:01 i Trettio dagar (gammal) |

Att älska för mig, är då jag absolut aldrig skulle kunna tänka mig att leva utan den personen, att jag inte skulle klara av att inte ha den personen eller personerna i mitt liv, att de personerna är väldigt högt prioriterade för mig. Att vara älskad utav mig kan kort sagt sägas som att jag skulle kunna ge mitt liv för dig. En ovärderlig känsla utav lycka och någonting obeskrivbart. Det finns inte många som jag älskar.

Min definition utav kärlek, att vara kär, vilket jag bara varit 1-2 gånger, är en fin känsla samtidigt som det är en otroligt hemsk känsla. Att vara kär är att vara sårbar, svartsjuk, lycklig, lycklig, lycklig, lycklig och självklart är det även att jag älskar. Jag har bara riktigt  älskat tre stycken utöver min familj, varit kär i två stycken, förälskad i flera.


Paranoia & förföljelsemani.

2011-03-31 @ 11:11:46 i Ledsenheten och tankarna |

Det är svårt för mig att veta vilka som är riktiga vänner och vilka som inte är. Jag har svårt att lita på, och är misstänksam mot ungefär alla i min omgivning. Bryr dom sig alls? Och finns dom bara där tillfälligt, för att sedan avsluta kontakten, eller finns dom bara där för att själva få ut någonting av det?

Förföljelsemanin och paranoian har ökat något enormt. Två dagar nu har jag gått till skolan, och det är bra. Men anledningen till det är att jag inte vågat gå något längre, just för att jag tror att en galen knarkare ska skada mig på något sätt. Det låter dumt när jag säger galen knarkare, men det är inte jag som bestämmer över vem det är jag tror kommer att skada mig. Det är min hjärna som kategoriserar människan till antingen galen knarkare, våldtäktsman, kidnappare, misshandlare, mördare, vad som helst. Även oskyldiga människor, som säkert är jättesnälla och allt, kan jag helt plötsligt fastna med blicken på, bli misstänksam, rädd och helt plötsligt känna mig onormalt äcklad utav. Mitt huvud är elakt, och jag önskar att det inte var så. Mitt huvud är delat i två, jag är delad i två, tankarna är delad i miljarder bitar, delade i två rum, två huvudhalvor. Jag vet att det förmodligen medicinen som gör allt det här varre än det brukar vara. Medicinen har gjort allting värre, börjat skapa nya självmordstankar som skapar ännu mer ångest. Jag vill leva.


Mediciner.

2011-03-31 @ 11:10:52 i Antidepressiv behandling |

Jag hatar att må illa pga medicin, att må dåligt fysiskt och psykiskt, illamående, konstiga sammandragningar under ögat hela tiden, huvudvärk, händerna skakar, hallucinationer, mer dumma tankar, humörsvängningar, allt. Jag hatar biverkningar. Nu sitter jag här och mår illa, började spela tetris för att försöka få bort mitt illamående och det funkade lite. William har somnat i  äntan på att jag skulle komma tillbaka och lägga mig, så jag tänker låta  honom sova ett tag till, och sitta här och skriva någonting för att glömma bort illamåendet.

Mitt kommande krav till BUP; låt mig sluta med alla medicinerna förutom Theralen. Jag orkar inte med dessa biverkningar som jag hela tiden måste stå ut med, från mediciner som inte ens fungerar. Vad är meningen med att ha medicinsom bara får mig att må sämre på alla sätt?


Att firas utan förtjänst; återskapat.

2011-03-31 @ 11:09:51 i Ledsenheten och tankarna |

Idag började jag bara tänka, morsdag, farsdag- varför ska man bli firad om man inte förtjänar att bli kallad förälder? Om man har varit en så pass värdelös förälder att man förlorat sina barn, och fått dom att hata en, då är man ingen förälder. Rent biologiskt sett, jo, men utanför det kan man inte kalla sig själv för en pappa, eller mamma. Att bli firad på tex. Farsdag, efter att ha behandlat sina barn så dåligt, är som att fira en födelsedag utan att ha blivit född.


En flickvän till en fd pappa, till exempel, firar den fd pappan på farsdag, efter att han har kastat ut sina barn från sitt hem, behandlat dom som skit och sedan övergett dom, och hon säger ”Du är en fantastisk pappa, ha en underbar farsdag”. De firar en farsdag, bara de två, två vuxna människor utan barn, och de tror verkligen att han förtjänar att bli kallad pappa. Hur kan man vara så dum och tänka så, hur sjuk i huvudet är man inte då? Sedan om sina barn ordnar ensam vårdnad till sin mamma, som förresten verkligen förtjänar att bli kallad för mamma, och fd pappan fortsätter att fira sig själv på farsdag, hur dum, sjuk och korkad är inte då det där äcklet? Han är fortfarande rent biologiskt sett en pappa, men enligt lagen och  psykiskt sett, så är han nästan så långt ifrån en pappa man kan komma. Men stegen fortsätter. Om barnet, som har ca 2,5 år kvar tills hon fyller arton, inte orkar med att inte ha en pappa, och då ordnar en adoption, så att mammans man då blir hennes  pappa- då är den biologiska, fd pappan så långt ifrån att vara en pappa som man kan vara. Hans fd barn slipper då honom för gott, och om barnet/barnen själva får barn i framtiden, då är det adoptivpappan som kommer få vara morfadern, och hans barnbarn kommer aldrig att få veta att deras biologiska morfar är någon annan. En annan, sjuk liten man. Han kommer aldrig mer att existera i deras liv. I hennes liv. I hennes familjs liv. För barnen är han för alltid död, för alltid borta och för evigt bara ett smutsigt dammkorn som sedan fastnar inuti en dammsugares dammsugarpåse, som sedan bränns upp.



Day 04 – What you ate today

2011-03-31 @ 11:09:01 i Trettio dagar (gammal) |

Åt nyss kycklingkorv och makaroner med ketchup, det var gott.


Day 03 – A injury

2011-03-31 @ 11:08:36 i Trettio dagar (gammal) |

Tja.. Ja. Jag har väl många skador. Hade en skada i nyckelbenet för något år sen, fick ta mediciner för det, sen gjorde de någon slags operation då jag blev nedsövd och de tog prover från nyckelbenet. En annan skada var sommarlovet till jag började åttan förra gången. Stukade foten då jag hoppade ner från altanen mmitt i natten. Hoppade på en fot ut i bastun, skrek och svor, och Fanny satt där och skrattade sönder åt mig. Fick åka och röntga dagen efter, fick kryckor, började sen gå, for till Finland.


Day 02 – Your first love

2011-03-31 @ 11:07:54 i Trettio dagar (gammal) |

Min älskade William.


Day 01 – Introduce yourself.

2011-03-31 @ 11:07:00 i Trettio dagar (gammal) |



Föddes den 12 oktober 1995 i Piteå klockan 21;50,  döptes till Jennifer Victoria i Luleå, fått efternamnet Thomas utav en man som inte finns, och- därför heter jag Jennifer Victoria Thomas, är femton år och är diagnoserad med depression, med olika syndrom och symtom och allt sådant är onödigt och dumt. Jag bor i en liten by ca 25 minuter utanför Luleå med min fina familj, min fina mamma, min fina styvpappa, mina fina småbröder, mina fina hundar och ibland kommer min fina storebror från Härnösand till vårat hem med. Går skola inne i Luleå och spenderar mycket tid i Luleå, då jag så gott som bor hos mina fina William varenda helg, och är hemma hos honom flera dagar i veckan. Och med det slutar jag att presentera mig, folk lär ändå få veta massor om mig då de läser bloggen. Och de flesta vet nog redan nästan allt om mig ändå. Tack, heJ.


Omstartad blogg - Trettio dagar.

2011-03-31 @ 11:06:19 i Trettio dagar (gammal) |

Har fått ta bort om bloggen och starta om den, för att den inte fungerade som den ska. Men nu gör den det, så jag kommer att ladda upp en del utav vad jag skrivit på bloggen innan jag var tvungen att göra om allt. Ska göra, som en början för bloggen, precis som jag gjorde med den förra, fast med en annan "30-dagars".

Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – A injury
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – Whats in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment