DITT NAVN HER



Osammanhängande bara för att skriva.

2011-06-29 @ 20:30:51 i En del av vardagen |

Började dagen med frukost från 7eleven med William, gick och svettades med min mössa pga lockigt hår. Blev french hotdog och en chokladcrossiant, även kallad "den där". Efter det har dagen varit rätt så trevlig, fast det är för varmt. Har fått en ring idag, den var liten med ändå för stor för mina minimala fingrar. Den ska visst bli utbytt mot en mindre. Jag tycker om den där pojken. Helt ärligt så orkar jag inte skriva, och gör det bara för att jag är ensam och lite uttråkad.
Ska se Harry Potter sen, hejdå.


Start the car and take me home

2011-06-26 @ 21:46:58 i Ledsenheten och tankarna |


Har kommit hem nu, och jag trodde att det skulle kännas bättre att vara hemma, men det känns precis likadant. Det här går inte längre, det går inte att leva med dessa känslor varje dag, de försvinner aldrig. Känns som att bristningsgränsen är nådd, jag klarar inte av det här. Ändå stannar jag kvar. Det är bara skrämmande att veta hur allting känns nu, och att veta hur mycket sämre det skulle kunna bli. Hur ohjälpbar jag är pga mig själv, nu för tiden är det bara att hålla det inne och undvika ämnet, måendet. Kanske borde jag inte ha slutat med medicin, kanske borde jag bara kasta bort mitt liv på att medicinera bort mig själv och kunna leva vidare, helt borta.


Utan sömn

2011-06-25 @ 17:08:06 i Ledsenheten och tankarna |

Det som jag är otroligt ovan vid som plågar mig mest just nu, är denna sömnlöshet.
Jag kan inte sova ordentligt och har inte haft det så sedan innan jag började med mediciner. Det har blivit kanske 1,5 timmes sömn sammanlagt för mig nu under natten, så det vart uppstigning ungefär 06;30. Ska kanske ta upp det med läkaren och höra om att börja ta medicin för sömnen igen. Det är fint att sova bort det jobbiga när det är som värst, och det kan jag inte göra nu för tiden. Istället tvingas jag vara vaken hela natten med tankar som jag inte vill vara nära. Jag minns att jag hade såhär för två år sedan, kunde inte sova, var vaken i två dygn och mådde då ännu sämre pga sömnlöshet. Sedan upprepades det, och tillslut började jag med Mirtazapin som även gjorde mig sömnig. Just att sova har jag inget som helst problem med, förutom att jag ofta har mardrömmar. Att somna in, det är det svåra.

¤ Blir hämtad imorgon, ska åka hem, ska springa. Det blir skönt, ska träna som ett as. Bara det inte regnar, för då vågar jag knappt gå en meter utomhus, rädd för att blixten ska slå ner. Har jag tur så blir jag jagad av en geting och vågar inte sluta springa, precis som förra gången. Mådde illa hela kvällen efter det, det kändes bra ändå. Fram till tisdag ska jag träna allt jag kan, fylla ut timmarna på de ensamma dagarna, nu när jag inte kan sova. Varför hittar jag inte på någonting kul istället, umgås med någon? Jag orkar inte umgås med någon annan när jag mår dåligt, och det är dåligt. Eller så är det bra, jag motionerar ju.


Trevlig midsommar

2011-06-24 @ 20:02:12 i Ledsenheten och tankarna |

Är fast här tills på söndag och vill helt ärligt bara åka hem, midsommar är en kass dag och jag mår inte bra. Det är som irriterande, jag. Bara för att viljan att glömma bort finns där, så är det inte okej att jag blir dryg mot folk som bara bryr sig om mig. Får så äckligt dåligt samvete, känns som att jag varit dryg under dessa dagar, mot den jag älskar mest. Så jag har bett om ursäkt varje dag, men tydligen uppfattas jag inte som dryg. Det kanske är bra, kanske är det bara jag som tycker att jag låter otrevlig. Jag ska i alla fall försöka att inte låta det dåliga ta över mig, för de andras skull, och för mig. Jag avskyr mig själv då jag är dryg, det är vidrigt. Det sämsta som finns är att känna såhär, ett blandband av olika känslor. En blandning mellan tomhet, frustration, ångest, ledsenhet och ilska. Det är så konstigt, jag mår så mycket sämre nu än vad jag gjorde då jag var inlagd, och fortfarande är jag fri. Det är väl en bra sak ändå, hoppas jag. Det är fint att vara fri, det är inte alla som är det och för det ska jag vara glad. Men jag kan inte vara glad, för att jag är fortfarande, ändå inte fri. Jag är fortfarande instängd i mig själv efter tre år.


Day 27 – Your favorite place

2011-06-24 @ 15:58:19 i Trettio dagar (gammal) |


Favorite places får det bli, jag kan inte välja en plats. Så det blir London, Las Vegas och Rhodos. Sen vet jag inte riktigt, i Sverige finns det inte riktigt någon särskild plats. Ingen som jag har upptäckt än, men jag hoppas på att upptäcka den snart. Om det är en plats med rätt person, så kan den platsen vara min favoritplats just då. Det finns dock inte någon plats där jag kan säga att jag mår bättre av att vara där än någon annanstans. Men det blir ändå bättre, bara jag får åka iväg. Skulle vara rätt så glad av att få spendera några dagar i Las Vegas, London eller på Rhodos. Jag var så lycklig i Grekland, har alltid varit det. Det finns så många minnen. (Bild; Google.)


20110622

2011-06-22 @ 16:45:59 i En del av vardagen |

Ber om ursäkt till William för hur jobbig jag är. Sitter nu och väntar på att han ska komma hem från stan igen, sen ska jag beställa pizza som jag har velat ha i två dagar. Pizza, Cola och pizzasallad. Och tzatsiki. Känns väldigt onyttigt, men kan inte stå emot pizza. Idag har jag vaknat, somnat, vaknat och somnat. Vaknade för sista gången nu innan klockan vart fyra. Vet inte vad det är med mig. Ursäkta dålig uppdatering förresten, orkar inte. Jag skriver som att någon bryr sig.


Day 26 – Your fears

2011-06-19 @ 22:44:04 i Trettio dagar (gammal) |


Spindlar, ungefär alla insekter, åka flygplan men gör det ändå, människor, döden, mörker och ändå föredrar jag då det är mörkt, att bli lämnad, att bli mördad, fönstertittare, världen, mig själv, beroende, ensamhet. Jag är ofta rädd för att se, jag vågar inte öppna ögonen, och om jag måste så kollar jag ner i marken för att slippa se Dem. Är rädd för att träffa nya människor, rädd för att vara utomhus ensam, rädd för att vara inomhus ensam. Vissa perioder i mitt liv är jag även rädd för att somna.
Det är hur mycket som helst mer jag är rädd för, det är så otroligt löjligt

För övrigt så har jag inte haft vidare många känslor idag, varken varit vidare ledsen och inte varit glad, har inte heller gråtit någonting alls. Imorgon kommer den finaste hem igen, och jag har längtat som ett as efter honom. Imorgon blir en lycklig och bra dag för mig. ♥


Alltid likadant.

2011-06-18 @ 21:59:47 i Ledsenheten och tankarna |

Jag är rädd för att jag tillslut inte kommer kunna känna någonting, för att alla dessa starka, hemska känslorna kommer jämna ut mig och bara bilda ett skal. Jag är rädd för att bli ett skal, ett skydd för tomheten. Att det inte finns någonting inom mig, bara instängd luft, inga känslor. Jag är rädd för att aldrig mer kunna känna någonting alls, att glädjen hamnar oändliga mil bort och jag aldrig kommer få se den igen. De brukade alltid säga att jag känns kall, min insida är hård som sten. Kanske blir det också sant, precis som allt det andra de kallade mig. Var det med mening som ni gjorde allt detta mot mig?

Ber om ursäkt till alla som läser, till och med jag blir irriterad på mig själv för alla dessa nedstämda inlägg, så jag förstår er om ni verkligen ogillar mig just nu. Har brist på glada saker att skriva, slut på glada motiv att fotografera, jag har slut på glada tankar. Jag bör dock inte be om ursäkt, då den här bloggen skapades för att jag ska och skulle kunna skriva ner mina tankar och hur jag mår. Men förhoppningsvis blir det bättre snart, på något sätt, hoppas jag.
Edit; Jag har insett att så länge jag har William, så kommer jag aldrig att bli tom på glädje. Så länge jag har min glädjekälla, så är allt positivt möjligt. Han har just ändrat min ledsenhet och pessimism till något positivare. Glädje. Det finns ingenting och ingen som jag älskar lika mycket som dig, tack för att du alltid finns där, och alltid vet hur du kan få mig att må bättre. Tack för att du är min.


20110618

2011-06-18 @ 16:28:50 i En del av vardagen |



Plötsligt blev det regn och blåst, öppnade dörren, gick ut och höll på att blåsa omkull. men det spelar ändå ingen roll, jag är tråkig och håller mig inomhus. Det blev ingenting med f21 idag, hade ingen ork. Det kan hända att jag åker dit imorgon istället, om jag är på sådant humör, vilket jag tvivlar på. Så idag har jag inte gjort någonting, precis som de flesta andra dagarna den här veckan. Ska dock till stan någon dag och köpa badkläder som jag inte vill använda men ändå tänker använda. Jag hatar badkläder, det är som att gå omkring i underkläder och jag tvingas visa min kropp. Men jag ska ändå köpa badkläder och använda dem.


Day 25 – A first

2011-06-18 @ 10:33:17 i Trettio dagar (gammal) |


Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om, en första vadå? Så det blir väl en liten lista över saker.

¤ Min första mobiltelefon fick jag när jag var tio
¤ Mitt första favoritband var Green Day, då jag var åtta år
¤ Min första, riktiga bästavän träffade jag när jag var fyra
Vi fortsatte att vara vänner fram till slutet av förra sommaren.
¤ Min första pojkvän hade jag då jag var elva 
¤ Min första flickvän hade jag då jag var tretton
¤ Första gången hos en kurator, ca tio år (tvingad)
¤ Första gången hos BUP (då PBU), ca nio-tio år (tvingad)
¤ Första gången hos Soc och familjerätten, ca nio-tio år (tvingad)
¤ Den första staden jag ville bo i var Paris, sedan Göteborg och/eller Stockholm
¤ Det tidigaste minnet, vilket då blir det första för mig som jag kommer ihåg från när jag var liten,
är från då jag gick på dagis och lekte med min vän. Vi kastade saker och jag kastade en plastkopp på
henne, så hon började blöda näsblod. Fick skäll och gömde mig bland handdukarna vid toaletten. Fint minne.
¤ Min första favoritbok, som jag kommer ihåg och inte bara är en barnbok, är förmodligen De kom från norr.

Det där är väl ett fåtal saker från mitt snart 16åriga liv. Jag kan alltid göra en längre lista, men väljer att inte göra det.


Fördriver tiden

2011-06-17 @ 20:10:31 i En del av vardagen |


Idag känner jag mig svag, som att jag är på väg att svimma hela tiden. Måste sitta eller ligga ner, annars blir det en sådan obehaglig känsla. Jag vet dock anledningen till det. Så idag har jag gjort ingenting, förutom att ha legat i soffan, legat i sängen, sett på tv och sovit. Dessa dagar känns så väldigt meningslösa, och det är precis vad de är. Därför försöker jag att sova bort tiden så länge det går. Åker till f21 imorgon med familjen, då de övar inför f21-dagen på söndag. Hade tänkt åka dit på söndag, men då det blir så mycket människor inför Rix FM så är det lika bra att fara dagen innan. Jag avskyr att vara bland mycket folk.


Ber om ursäkt för min pessimism.

2011-06-16 @ 20:39:31 i Ledsenheten och tankarna |

Kan man väcka den som redan är död? Den som försvann för så länge sen?
Folk omkring mig verkar känna ett sådant stort hopp om att allting ska bli bättre, de väntar på bättre tider. Kanske låtsas de bara, de önskar att de fortfarande fanns en liten gnutta hopp kvar, de vill visa att de inte har gett upp om mig. Men kanske har alla gett upp om mig, precis så som jag har gjort.Vet ni hur det är, att leva varje dag utan att leva? Att hela tiden känna att jag orkar inte längre? Vad kan man göra då man inte längre orkar leva, men ändå inte kan ta sitt liv för att det finns personer i sin omgivning man älskar, och inte vill förstöra livet för? Man fortsätter att lida, för deras skull, i hopp om att det onda tillslut ska försvinna. Jag vet inte hur länge det kommer att fungera, jag kan bara hoppas att allting löser sig och att allting fortsätter att vara som det är och inte förändras till något ännu värre. För även om det verkar som att det inte kan bli värre, så kan det bli otroligt mycket värre.


Not good enough for truth in cliche.

2011-06-15 @ 20:04:41 i Foto - Video - Övrigt |


Hurtful words, from my enemies of the last five years
What's it like to die alone?


Onsdag 20110615

2011-06-15 @ 19:11:16 i Ledsenheten och tankarna |

Hade Fanny här från igår tills idag, det var trevligt. Nu sitter jag och väntar på helgen, mår illa efter att jag varit ute med hunden och sprungit. Under dagen igår upptäckte jag hur mycket jag har förändrats, och det blir väl så när man tagit mediciner så länge. Förut var jag hyperaktiv hela tiden, eller så var jag otroligt nedstämd, eller så var jag otroligt arg. Nu verkar hyperaktiviteten vara som bortblåst, vilket kanske är en bra sak. Jag kan ändå ha kul. Det är svårt att komma ihåg hur livet kändes förut, om det var bättre eller sämre. Allting är så olikt sig, så annorlunda än vad det var för två år sedan. Men fortfarande är det samma, elaka tankar som är kvar.


20110613, är det måndag idag?

2011-06-13 @ 20:00:11 i Ledsenheten och tankarna |


Det blir bara sämre med tiden. Jag vill stoppa tiden, få allting att avbrytas, att stanna upp, istället. Livet är inte bra alls idag.


Uppdatering av medicinavslutning

2011-06-12 @ 14:35:34 i Antidepressiv behandling |

Tänkte att folk kanske undrar hur det går för mig, nu när jag har slutat med både min antidepressiva och antipsykotiska medicin, och det har ju nu gått ett tag sedan jag avslutade Seroquelen. Jag vet inte om det riktigt var ett så bra val av mig att sluta med den. Märker hur allting börjar komma tillbaka, men jag ska stå ut tills det inte går längre, jag får se om allting blir värre eller inte. Blir det ännu värre så kanske det finns en möjlighet att jag börjar igen, men helst ser jag att det inte blir så. Kan fortfarande inte ta hjälpen med samtalsterapi, kan fortfarande inte ta emot hjälpen fullt ut.
Ska jag ha medicin så ska det vara medicin som fungerar. Det verkar inte spela någon roll hur höga doser jag får, hur övermedicinerad jag blir. Det fungerar inte bra alls. Min paranoia och mina syner kan dock bli så pass jobbiga att jag ändå funderar på att börja med Seroquel snart igen. Det går inte annars att fungera som en normal människa.


Milkshake

2011-06-11 @ 18:34:49 i En del av vardagen |



Lagar hellre mat åt andra än åt mig själv, så jag gjorde denna chokladmilkshake till mina fina bröder, får förmodligen göra en till mamma sen också. Vilket påminner mig om att jag ska umgås med Fanny nu i veckan, vi brukar alltid göra en "glass-special" när vi umgås, vet inte varför vi säger så, har gjort det i alla dessa år. Då blir det att nörda Escape The Fate, precis som vi gjorde förr, sommarlovet för två år sedan, då Craig Mabbitt, Ronnie Radke och Escape The Fate var det finaste i livet. Det bästa jag visste.


Det är som att vara död, och aldrig någonsin kunna lämna sin kropp.

2011-06-11 @ 17:25:27 i Ledsenheten och tankarna |

Det är som att vänta på ett bombnedslag, det är som lugnet före stormen. Jag bara väntar på att någonting ska hända, för att det känns i luften att det händer när som helst. Det är bara att invänta, och helt ärligt så gör det mig inte rädd alls. Det är som att jag inte alls bryr mig längre, om mig själv eller världen. Men det är ett måste, att bry sig. Jag har inte tid för att må såhär, vart ska då livet ta vägen under tiden? Jag har varit halvt död allt för länge, och hur mycket jag än hoppas på ett bättre mående och ett värt liv, så blir det aldrig så. Folk säger att jag inte ska ge upp, de vill att jag ska bli hjälpt. Kan jag ens bli hjälpt? Under större delen utav mina dagar så är jag antingen apatisk eller ledsen, ibland är jag glad, och när jag blir glad så blir jag jätteglad. Det finns alltså ingenting för mig som bara heter ”glad”, för det minns jag inte hur det är. Det finns bara ”jätteglad/extremt glad”, men den glädjen räcker inte vidare länge. Känslan i botten består av ständig ångest, som ofta blir till en djupare ångest vid vissa tillfällen. Hur trevligt är det, att gå omkring med en så tung känsla hela dagarna, och sedan veta att det här är mitt liv nu, att jag förmodligen aldrig kommer att slippa undan, just för att jag inte kan hjälpa mig själv eller ta emot hjälpen som erbjuds? Det är vidrigt, det sliter så mycket på självförtroendet och livsgnistan, så jag aldrig riktigt vet vad jag ska göra av mig själv. Det enda som finns att göra är att skriva om allting. Det är som att vara instängd i sig själv, som att vara en fånge i sitt huvud. Det är som att man är på en begravning och sörjer varje dag, men ingen man vet har dött, ändå kan man inte sluta gråta på insidan. Och sen finner man sig själv sittande på en bänk, vart man plötsligt har börjat gråta utan att man själv vet varför, för att man sörjer någonting som man inte vet vad det är. Kanske är det den förlorade livsgnistan, bristen att känna glädje, som får en att sörja. Jag vet inte. Jag sörjer någonting, men det finns ingenting att känna sorg över längre. Ändå är sorgen nästan större än någonsin, fastän jag börjat få ordning på vardagliga saker i livet. Det är som att den personen man älskar mest har dött, och man varje dag tvingas vara på den saknades begravning. Man kan aldrig gå vidare.



Day 24 – Something that makes you cry

2011-06-11 @ 02:06:16 i Trettio dagar (gammal) |

Vad får mig inte att gråta, nu för tiden? Förut kunde jag aldrig gråta, det var rätt så jobbigt, men nu är det jobbigt för att jag kan börja gråta pga vad som helst. Mest av allt, pga ingenting. Ingenting händer, tårarna börjar helt plötsligt bara att produceras, och självklart mår jag inget vidare då. Men varför måendet är på botten vet jag inte, ingenting har ju hänt, livet står helt stilla. Annat, förutom ingenting, som kan få mig att gråta är när jag är i mitten utav ett bråk, som jag inte har någonting att göra med heller. När folk bråkar, det skapar panik. Jag vill hjälpa till, men samtidigt inte tränga mig på då jag vet att det här bråketkanske behövs för att lösa saker. Jag avskyr när andra människor bråkar, jag avskyr stämningen och känslorna i luften. Allting skapar tårar; Hjälplöshet, apati, ensamhet, sorg på tv, sorg på riktigt, att se folk må dåligt, att se folk gråta osv osv. För det mesta försöker jag att hålla inne tårarna, det känns som att det är för mycket gråtande nu för tiden. Men till slut frågar någon "hur mår du, egentligen?" eller säger "det känns som att du inte mår vidare bra just nu", och då går det inte att hålla tillbaka gråten längre. När ångesten helt plötsligt blir starkare, då kan jag sitta på kvällen i mitt rum och gråta över ingenting. Då är det kanske bra att jag har kvar min ångestdämpande, min ångestämpande medicin som inte fungerar helt men ändå känns bättre än ingenting. På något sätt har jag blivit så mycket känsligare än förr, men det är nog för att allt jag kände förut var ilska. Det finns så mycket just nu som kan få mig att gråta, även glada saker. Vad som helst i världen kan få mig att gråta nu för tiden.


Har fått blommor

2011-06-09 @ 20:43:11 i En del av vardagen |





Waldorf

2011-06-09 @ 08:58:27 i En del av vardagen |

Dricker Sprite, läser bloggar, väntar på att William ska vakna för att jag vill duscha. Idag blir det att åka till Waldorf, vart Tomas har bokat bord åt mig, mamma, honom och min finaste, och det blir mycket fint. Blir en avslutningsmiddag, då jag inte är med på min avslutning. | Det är varmt ute och inne, för varmt, och jag svettas som ett as. Det är så varmt att vakna nu för tiden, och jag känner mig aldrig heller utvilad efter att ha sovitså länge som man bör. Känner mig alltid sjuk när jag vaknar, och det är mitt klagomål till världen.


Mitt sista möte.

2011-06-07 @ 20:33:15 i En del av vardagen |


Hade mitt sista möte i skolan idag, med min mamma, min mentor och rektorn. Det var inte så mycket som blev sagt om själva skolgången, det fanns ju inte mycket mer att säga den här gången, inga mer beslut skulle bli tagna. Det är fortfarande otroligt med dessa människor, hur mycket de försökt att hjälpa mig med skolan, och nog har de fått mig att kämpa en aning mer. Så nu har jag fått lite mer betyg, ett MVG i svenska och beröm för det. Fick höra att jag är en av de bästa eleverna i svenska som han har haft, och han har jobbat där i elva år. Det kändes väldigt bra att höra. Det känns bra att äntligen kunna göra min släkt stolt över mig, med skolan och allt det där. Att jag nu äntligen ändå tar mig till gymnasiet, med betyg i mer än tre ämnen. Mina papper med frånvaro är fortfarande många, men de viktigaste är att jag försökt och att jag klarat av att skaffa dessa betyg. Det gäller bara att försöka se det positiva i mitt liv just nu, framgången och förändringarna. Det är svårt just nu, allting är svårt och jobbigt, men till slut ska det gå.


Obekväma kropp

2011-06-07 @ 09:51:41 i Ledsenheten och tankarna |

Detta är ännu en dag då allting som rör mig, irriterar. Allting känns irriterande mot huden; mitt hår, mina kläder, stolen jag sitter på. Min hud kliar och slutar aldrig att klia, sen vill jag gå utan mina kläder för att vara bekväm. Men det kan jag inte, det vill jag inte heller. Jag vill inte se mig själv utan kläder, så då får jag stå ut med att kläderna är obekväma. Sen är det varm ute, och för att jag inte vill skämma ut de jag är med, så går jag självklart med långärmade tröjor. Jag vill gå omkring i t-shirt, men det kan jag inte. Hemma går det bra, men är jag ute med folk som jag bryr mig om, då känner jag mig bara så dum. Det känns som att jag förstör allting för dem, bara för att jag ser ut som något missfoster med mina armar. Jag vill inte att folk ska se oss och tänka ogillande om de andra, bara pga mig. De kanske tänker att personerna jag är med, de personerna kan inte vara några bra personer, just för att hon där ser ut på det viset. Jag får dåligt samvete för att folk som inte vill bli sedda med en så skadad människa, blir tvingade att bli sedda med mig.
Jag är så otroligt obekväm i mig själv, jag skäms över hela min utsida.


2011/06/04 18;12- Själviska människa

2011-06-05 @ 19:05:03 i Ledsenheten och tankarna |

Det är en aning jobbigt, när det är tänkt att mina problem inte ska dra ner andra, men ändå kan jag inte göra någonting för att hindra det. Jag känner mig dum, självisk, när dagarna går och uppmärksamheten finns där. Det borde vara så att de som vill ha hjälpen, de som orkar med att försöka, de borde få denna uppmärksamhet. Inte jag, som visserligen går omkring och lider på insidan så mycket att det visar sig på utsidan, men som inte vill ha hjälp längre. Det låter sjukt, det låter som att jag vill må såhär, då jag inte accepterar hjälpen. Men det är inte så, ingen vill må såhär. Jag tycker bara att det är onödigt att ta hjälpen, då jag inte är öppen för att försöka. Då jag inte har orken till att försöka längre. Hjälpen borde gå till den som är villig att göra allt för att rädda sig själv, till den som vill bli räddad och vill ta emot all hjälp den kan få. Till den som förtjänar den, till den som inte bara ger upp. Till den som har hoppet kvar. Jag kan inte se någon framtida hjälp för min del, då allt i mitt huvud säger att hjälparna inte förstår och bara missuppfattar hur jag mår. Precis så är det, de bara missuppfattar. För att jag berättar, men då har mitt mående tydligen bara blivit bättre, när det egentligen bara har blivit värre. Så varför försöka? Jag kan ju ändå inte prata om det, jag kan bara skriva. Så varför skulle samtalsterapi då fungera? Jag vill inte ens diskutera, jag vill inte prata om hur jag mår. Jag vill inte bli påmind. Allt jag vill är att sova bort tiden tills allting är bra igen. Men alla vet att något sådant inte fungerar, man måste ta tag i sina problem. Jag har gjort det, jag har pratat om allt, försökt att medicinera bort allting, men det har inte fungerat. Betyder det att jag aldrig kommer må bra igen? Orken och hoppet finns bara inte kvar där längre.



Day 23 – Something that makes you feel better

2011-06-05 @ 17:41:41 i Trettio dagar (gammal) |


Mina små bröder, mina änglar. De är en sak som får mig att må bättre, de och när jag får bra feedback i skolan för mina inlämningar, prov osv. Känns alltid lika bra. Min familj helt enkelt, det inkluderar William, de får mig att känna mig en aning bättre. Den familjen jag har nu, kan jag känna mig trygg i. Som att jag vet att de aldrig lämnar mig. För att jag vet, att min mamma skulle aldrig någonsin göra något sådant. Jag får bara hoppas på att William kan stå ut med mig, och det verkar han kunna göra. Jag vill bara inte få honom att må dålig pga mig. Snälla ord och komplimanger om min skrift och någonting som jag har arbetet hårt med, det får mig att må bra. Komplimanger om mitt utseende borde få mig att må bättre, men det gör det inte. Jag kan inte ta åt mig. Fast ja, det är väl bättre med komplimanger än förolämpningar. Så familjen, positiv feedback och snälla ord; Det är en del utav sakerna som kan göra mig rätt så glad.


Femte juni

2011-06-05 @ 16:54:46 i En del av vardagen |





For hem, åkte med familjen ut med båten till ön där våran stuga är. Så det blev nu några bilder till sjöss. Tänkte det här blir jättekul, men efter en halvtimme ville jag åka hem igen efter att ha blivit less på småflugor. Men det var fint där i alla fall, jag föredrar bara att vara hemma, där det finns el och där det inte är lika lätt för kryp att ta sig in. Nu väntar jag i alla fall på att mamma och Tomas ska bli färdiga med maten, och imorgon åker jag tillbaka hem till pojken. Under den kommande veckan lär jag förmodligen bo hemma hos min underbara mormor, då jag inte orkar åka med taxin 20 över åtta på morgonen, för att komma in till staden.


Lördag; 4 juni.

2011-06-04 @ 12:48:26 i Antidepressiv behandling |



Livet är lite annorlunda nu, jag vet inte hur. Nedtrappningen med medicinen går dåligt, jag har ont i huvudet hela tiden, och det är helt mitt fel. Jag vet att man inte bara ska sluta sådär, man ska trappa ner försiktigt. Så gör tydligen inte jag. Fick MVG på mitt svenskaarbete förresten.


Januari

2011-06-04 @ 12:13:42 i Foto - Video - Övrigt |


Vill bara säga att jag saknar det här ganska så mycket, det var jättefint. 2011/01/07


Day 22 – Something that upsets you

2011-06-03 @ 06:04:04 i Trettio dagar (gammal) |

Det mesta i världen. Jag gör mig själv upprörd, människor gör mig upprörd, djur gör mig upprörd.
Precis som andra människor så skriver jag självklart att falska människor gör mig upprörd, lögnare osv.
Men så är det ju en liten lögnare i oss alla, mer eller mindre. Jag blir upprörd över dåliga föräldrar, såna som låter sina barn förfalla, och de inte orkar bry sig. De föräldrar som aldrig ger sig med sin psykiska, eller fysiska, misshandel, och aldrig kan erkänna att vad de har gjort är fel. De som kommer till den barnpsykiatriska avdelnningen i ett sjukhus, och "hälsar på" sitt barn, men då har tagit med en utskrift på någonting "dumt", även känt som sanningen, som barnet har skrivit ut på sin blogg, och startar bråk samt fortsätter med sin kassa attityd. Jag hatar när barn far illa. Småbarn och tonåringar, självklart även när vuxna far illa. Men då barn som inte kan ta ansvar far illa, och inte har någon chans att göra någonting åt det, det gör mig upprörd. Det finns mycket som gör mig upprörd. Att bli ignorerad när jag pratar, det är en av de värsta sakerna för mig, det får mig på så satans dåligt humör. När folk är elaka mot någon som bara varit trevlig mot dem, det gör mig också upprörd, och när jag säger hur jag verkligen mår, berättar saker som jag helst aldrig pratar om och inte vill tänka på, när jag gör det och försöker att hjälpa mig själv och det visar sig att jag pratat om allt i onödan. Det gör mig så sjukt less och upprörd så varenda möte jag har hos BUP mm, slutar med att jag antingen är arg eller ledsen, eller båda. Jag hatar när man åker på dessa möten, och de "professionella" skämtar och skrattar om något, under min läkartid. Dåligt mående är ett allvarligt ämne, varför i helvete kan ni inte vara allvarliga under min samtalstid, då allt jag försöker göra är att må bättre?
Gör erat jobb och var seriösa, så som ni är menade att vara under eran arbetstid.



Sommarlov och antipsykotisk medicin.

2011-06-01 @ 12:01:21 i En del av vardagen |

Mitt sommarlov har nu börjat, och det inleddes med att gå i spöregnet hem till min mormor. Det vart en kort skoldag, där jag satt och pratade med min "lärare" och sedan städade ur mitt tomma skåp. Det är illa när man inte längre har någon aning om vart och vilket ens skåp är. Jag har inte ens varit i närheten av mitt skåp på flera månader, det är otroligt hur rent och inte dammigt det var. Allt som fanns där var två tomma läskflaskor, en liten chipspåse, en NO-bok och två-tre skrivhäften. Nu är jag i alla fall redo för gymnasieskolans introduktions program, och hade inte kunnat vara mer positiv till att börja skolan igen.

För att byta ämne en aning så kan jag berätta att jag nu börjat sätta ut min antipsykotiska medicin. Har dock inte fått tillstånd från min läkare ännu, men om jag inte vill ta mediciner så kan man inte tvinga mig. Det är kanske lite fel att jag har bestämt detta själv, och ordinerar dosen till mig själv, nu när jag har halverat den. Men då är det ju så, jag orkar inte med det här längre. Jag får ta saken i egna händer nu, då folk inte verkar förstå.